Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Anton Blanck
makt är oinskränkt. Alla måste böja sig för honom, om de vilja
njuta någon välfärd, alla svärja honom dyra trohetseder och själv
svarar han med att lysa sin frid över hela världen. Liksom i
inledningsorden talas det med värme om hur han tog sin skatt, »riik
oc stoor», av hela världen. Detta har tydligen varit av stor vikt
för vår man. Jag återkommer senare till den politiska sidan av
saken. Ur psykologisk synpunkt äro nu först slutorden här ovan
märkligast. Författaren är angelägen att få fram att Alexander
icke var en vanlig krigarbjässe, utan en överlägsen, sammansatt
natur, en stor härskare. Han har vunnit världen med både
klokhet och kraft, som en utomordentligt djärv krigare, med väldiga
härstyrkor och genom erövring — men också
medh godh radh oc snille lista,
ther marghin man litith aff wiste,
det vill säga med den store politikerns djupa blick för krafternas
spel och möjligheten att använda dem, utan att gemene man
förstår någonting därav. I detta ligger för vår man Alexanders
storhet, därom vittna hans drag att sätta de citerade orden sist i
karakteristiken och deras Överensstämmelse med »skissen» i
inledningsorden, där konungens storhet sades ha sin grund i hans »dygdh
ok skæl». Denna kärlek till hjältens intellektuella
karaktärsegenskaper präglar för övrigt hela verket och röjer säkerligen ett
avgörande drag hos författaren.
A andra sidan är det likväl påfallande att den svenske
författaren vill göra Alexander till lika stor krigare som statsman.
Detta hör till mångsidigheten i karakteristiken och idealet. Andan
i vår roman är vida mer krigisk än i dess original och här komma
rent nordiska drag tydligt fram. Alexanders uppfostran är hos
honom mer värdig den blivande store härföraren. Yid tolv års
ålder lämnar han plötsligt sin lugna barndom och visar sitt mod
och sina krigiska färdigheter i att rida dust, kasta sten och allt
sådant. Men samtidigt får man visserligen höra, att han »gat wæl
sina tungo röra» och att han var »mykith lærdh». Även hans sätt
att döda sin verklige fader, den egyptiske konungen-trollkarlen
vittnar om hans kraft eller snarare om en viss brutalitet (v. 492 ff.).
Den nordiska tonen möter man flerstädes. När Alexander förklädd
har varit inne i Darii läger och kommer tillbaka till sina män,
håller han ett betecknande tal till dem:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
