Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 39
11 Hwath wän Tidrik van Berna ok Percefal?
Herra Gawian ok Ektor æra ij thera tal*. *höra (också) till deras stam
The fingo stor hug* ok gingo at sofwa. *ett kraftigt hugg
Litith wil iak tholik sigher lofwa,
mædhan them fölgdhe ok enkte got mera*. * eftersom den ej hade bättre
Swa æra farne marghe kæmpa flere, resultat
sma ok store, badhe iætna ok risa.
Alexander war fore them som en litinqwisa*, *kvissla
han war aff them then minste man.
Aff dygdh ok skæl prisadhis han
ok wän mera æn alle thæsse.
Medeltidsromanens kristna hjältar — dit räknades även Hektor
— alla de ryktbaraste mönsterriddarne bliva små och löjliga mot
Alexander. De kämpa väldeliga tills de raskt få sitt dråpslag och
gå att »sofwa». Det ligger mycken försmädlighet i det sista ordet.
En seger, som får sådan lön, den är verkligen ingenting att prisa.
Och likadant är hela riddarväsendet. Små och stora, bålda jättar,
alla ha de gått samma väg. Yad ha de vunnit med sina bragder?
Käkt intet. Den lille Alexander, minst av dem alla, föraktlig som
en liten blemma, han vann vida mer än de. Men så var han också
en man med andra gåvor: »aff dygdh ok skæl prisadhis han». Han
hade hjärnans och viljans överlägsenhet över de ryktbara kämparne.
Visserligen möter även han sitt öde, liksom alla de vilka blott tänka
på denna världen, men ingen kan misstaga sig om att Alexander
trots detta har sin skildrares fulla sympati. De efterföljande
betraktelserna ha därför i någon mån en konventionellare karaktär,
vilket också sammanhänger med deras plats, nära det ställe, där
den medeltide skrivaren sätter in de fromma formlerna. Men vi
erinra oss dock Cleophilis-episoden. Även Alexander får veta om
sin begränsning och vår man är oåtkomlig som varje sann ironiker.
Den svenske bearbetaren värjer sig energiskt mot att hans
Alexander skulle vara en vanlig riddare. Hans roman är alls icke
en riddarroman. Visserligen har han tagit sig för att omsätta på
svensk vers en text, som ligger till grund för några av de mest
fantastiska medeltidsromanerna, men han är av en helt annan anda
än de diktare, som först av detta material skapade stora, typiska
ridderliga berättelser, de franska 1100-talsdiktarne till exempel.
Han tillhör Jean de Muns, icke Chrestiens tidevarv och i den mån
han sökt att icke blott översätta, utan verkligen omgestalta sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
