- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 10. 1929 /
48

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

48 Anton Blanck

Albrekt får förklara att han »aflakt oc bortkastat wt af allo waro
hierta oc thanka alla missthykkio, missæmjo, misstronadh oc
twæ-drækt». Sätter man sig dessutom in i vad det ville säga att
Albrekt tvingades skriva under dessa ord på Bo Jonssons egen ståtliga
borg Gripsholm, förstår man ännu bättre med vilken uträknad,
satanisk glädje drotsen sett mecklenburgaren, Sveriges laglige
konung, krypa som ett kräk till sina och rådets fötter. Hans känslor
vid det tillfället ha fått ett eko i Alexander-dikten. Dess
författare, Bo Jonssons litteräre vapendragare, kanske förtrogne, har
där behandlat Darius på samma sätt som hans herre i levande livet
hade behandlat konung Albrekt. Romanen ger oss på detta sätt
tidens inre historia.

Hela skildringen av Darii öden har samma grella färger som
den samtida politiska realiteten tydligen tett sig uti. Författaren
till denna bild av en makalöst högfärdig och dåraktig monark, feg,
eländig, ömklig och till sist förödmjukad med en bister
hänsynslöshet, kan icke ha fått sin inspiration annat än ur ett politiskt
hat av samma art som fört pennan i de nyss studerade dokument,
vari Bo Jonsson och den svenska aristokratien förödmjukat kung
Albrekt. Lägger man dennes politiska syndabekännelse på
Gripsholm vid sidan av Darii i Persepolis synes mig detta alldeles
uppenbart. Storkonungen, som förskrämd flyr i sitt eget palats, som
dånar likt en kvinna och uppger höga rop, har till sist ingenting
annat att göra än att bedja sina män att hjälpa sig att skriva ett
förtvivlans brev till Alexander och underkasta sig. Vi ha icke
svårt att tänka oss omständigheterna en smula liknande när Albrekt
fick foga sig i att bekänna sina politiska synder och underkasta
sig drotsen. I varje fall är det lätt att förstå att man njutit att
få situationen utmålad, mycket genomskinligt, på detta sätt genom
bearbetaren av Alexander-biografien, som just på denna punkt i hög
grad lägger i dagen sin förmåga av självständigt gestaltande kraft,
sannolikt därför att han helt delat sin uppdragsgivares känslor.
Ironien i Darius-skildringen — här ypperligt sammanfattad i
ordspråket »så lär nöden en naken kvinna att spinna» — är av
alldeles samma slag som i de politiska dokumenten.

Liksom Darius i sin förtvivlan måst lita till sina rådgivare i
denna situation, så har svensken redan tidigare i sin bearbetning
med full avsikt satt honom i en situation som är tillrättalagd för
att visa att i sista hand är det en konungs råd som representerar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1929/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free