Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 57
form av klokhet, som är den store statsmannen egen, den djupa
blicken för sammanhangen, det omsorgsfulla övervägandet med den
snabba handlingen som omedelbar konsekvens:
9659 Swa wän han medh konst oc makt* *MoJchet och kraft
alla wærldina som mik ær sakt,
medh stridh oc rooff oc medh sit wald
oc medh stoor dirfüwe marghin fald
medh godh radh oc snille lista,
ther margin man litith aff wiste.
Även detta kunna vi utan svårighet inlägga i bilden av Bo
Jonsson.
Alexanders klokhet har ju emellertid även en annan sida, som
kommer fram i skildringen av hans cyniska behandling av Darii
mördare och det hänsynslösa försvaret för hans edsbrott. Detta
drag harmonierar sämst med hjältefiguren i övrigt. Cynismen är
för uppenbar och grov. Men vi behöva icke gå utanför
sannolikhetens gränser om vi vilja förklara stället som ett försvar för
liknande handlingar av Bo Jonsson. Det lilla vi veta om hans metoder
gör en cynism av den arten mycket sannolik hos honom, och
författarens oreserverade försvar vittnar väl i så fall om hur fascinerad
han varit och hur fångad han blivit av den våldsamma partistriden
omkring sin herre. Man kan i detta sammanhang påpeka att
romanen uppenbarligen tänkts icke blott som partiskrift mot
fiendelägret, utan även varit avsedd att tjäna kretsen av de trogna till
både lärdom och uppmuntran. Alexanders nordiskt manliga tal till
sin här vittna väl om att romanen var tänkt som läsning i en krets,
där det krigiska elementet var rikt representerat. När man ser
med vilken färdighet författaren begagnar och skapar tillfällen att
måla ut förrädare, känner man en fläkt av tidens råa atmosfär, och
det är icke så svårt att sätta sig in i vad en härskargestalt av Bo
Jonssons läggning och med hans bana kan ha upplevt i den vägen,
likaväl som man förstår att en man som kommenderade så
irreguljära politiska trupper måste ha haft ett visst behov av att injaga
en hälsosam skräck hos dem som kunde vilja avfalla. Det ofta
återkommande talet om Alexanders landsfaderlighet och stora
godhet mot sina män har måhända även en mening. Säkert är den
långa utvikningen om »öglare» (v. 2655 ff.) gjord med tanke på
Bo-Jonssons omgivning och anhängare. Författaren vänder sig mot en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
