Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 59
frånstötande och vrede mannen, som sitter där vid sin fiendes bord
hör till dem som sätta fantasien i rörelse. Han fascinerar ännu,
liksom han fascinerade männen omkring sig och genom en gest
och några få ord tog deras hjärtan. Är detta också tecknat efter
naturen — och den omedelbara konstnärliga sanningen talar avgjort
därför — så har författaren låtit oss se den makt över själarna, som
var förklaringen till Bo Jonssons fantastiska erövring av det svenska
riket. Vill man låta fantasien vandra vidare ett ögonblick, vållar
det inga svårigheter att helt enkelt förlägga scenen till kung Albrekts
slottssal, att tänka sig drotsen inför sin fiende och att höra honom
slunga fram de föraktliga orden till den ömklige skenkonungen av
Sverige. Onekligen bleve detta en av de livligaste bilder ur den
svenska medeltidens historiska liv vi skulle äga.
Måhända finnes det en möjlighet att belysa denna scen även
på ett annat sätt. Författaren har ju, som vi redan konstaterat,
i motsats till hela den antika traditionen och sin egen källa tecknat
Alexander såsom icke blott liten utan även ful. Det framgår väl
redan av inledningsorden, där han liknar honom vid en »qwisa»,
men utsäges klart i det nu behandlade partiet. Eosman har i sin
karakteristik kastat fram möjligheten av att det i Bo Jonssons yttre
funnits något frånstötande, som gjort intrycket av honom ännu
mer hemlighetsfullt än vad blotta makten förmått. Han motiverar
sin hypotes med följande icke osannolika resonemang: »Att
släktens fysik ej var den bästa, därpå tyder onekligen ättlingarnes svaga
lifskraft — den dödfödde sonen och de kvarlefvande barnens snara
bortgång. Både son och dotter, sonson och dotterson dogo unga,
och blott genom en sondotter fortlefde släkten . . . Säkerligen var Bo
Jonsson själf ej heller gammal då han dog, och redan före honom hade
hans ende broder aflidit barnlös» (s. 243). Mycket kan man icke bygga
på detta. Icke heller på följande omständigheter, som dock äro allt
för intressanta för att man skulle kunna underlåta att relatera dem.
För Bjärka-Säby-undersökningen företogs 1922 i Vadstena
klosterkyrka en undersökning i avsikt att få klarhet i den sedan gammalt
osäkra frågan om Bo Jonssons gravplats. Den vackra och
val-bevarade stenen över graven låg då icke kvar på sin ursprungliga
plats. Detta framgick med säkerhet av en karta från 1600-talet.
På det ställe som utmärkes i denna gjordes en undersökning.
Resultatet kan icke sägas vara på något sätt klart. Man fann tre
skelett, två säkert manliga och det tredje, enligt C. M. Fursts mening,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
