Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Anton Blanck
så gott som säkert även det manligt. Enligt gravstenens inskrift
borde man ha funnit två manliga och ett kvinnligt, efter drotsen
själv samt efter hans son och sonhustru. Innehållet i graven hade
emellertid redan under medeltiden omrörts på vanligt omilt sätt
och icke minst denna omständighet gör alla slutsatser osäkra, i det
närmaste omöjliga. Trots detta kan man dock ej underlåta att
påpeka ett par egendomliga fakta. Alla de tre skeletten härstammade
från personer med obetydlig kroppslängd. Det först begravda
förutsatte en längd av blott c:a 166 cm., de övriga av någon
centimeter mer. Alla tre voro behäftade med ett litet, vid denna tid
mycket vanligt fel på lårbenet (platymeri). Märkligast är dock att
det kortaste skelettet bar spår av en vida allvarligare sjukdom.
»Ryggraden visade», säger Furst i sin rapport, »tydlig, men ej
höggradig skolios», d. v. s. det har i livet ägts av »en liten man med en
obetydlig och något sned kroppshydda».1 Skoliosen har sannolikt
sin grund i rachitis, vilken även kan förklara lårbensdeformeringen.
På grundval av dessa iakttagelser är det icke orimligt att antaga
att detta skeletts ägare i livet varit en ganska ful man, sned och
måhända även med andra smärre missbildningar, ful hy och dylikt.
Vi ha icke rättighet att säga att denne man var Bo Jonsson. Men
om man alldeles oberoende av dessa undersökningar finner ett
samtida litterärt porträtt av honom, som nästan med välbehag och
stolthet stryker under att den store mannen var ful och liten, ger
detta nog ett litet stöd åt tanken att den undersökta Vadstenagraven
verkligen innehöll Bo Jonssons kvarlevor. Å andra sidan torde man
kunna säga att uppfattningen om Alexander-skildringen som ett
mycket troget porträtt av Bo Jonsson vinner något stöd genom
gravfyndet.
Skulle denna hypotes om Bo Jonssons fulhet och litenhet på
grund av en rachitisk missbildning vara riktig, så finge man
kanhända en rimlig förklaring till att han aldrig, trots de höga
ämbetena, förde riddartiteln. Hans kropp lade kanske hinder i vägen
för honom att nå denna i hög grad manliga värdighet. Allt detta
skulle även göra Alexander-bearbetarens från början och rent av
programmatiskt framförda hån mot sagornas stora riddare ännu
begripligare. Bo Jonsson har i sin stormakts dagar gjort en dygd, en
»titre de gloire», av den hårda och fula nödvändigheten och hans
1 Rosman, Bjärka-Säby och dess ägare, I, s. 370 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
