Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Anton Blanck
IV.
En utpräglad författarpersonlighet både i fråga om stil och
livsuppfattning döljer sig uppenbarligen bakom den obevekligt
anonyme bearbetaren på svenska av Alexander-historien. Mig förefaller
han vara den intressantaste av våra medeltida diktare — jag
tänker på de stora rimverken. Han är icke konstnär i lika hög
grad som Eriks-krönikans författare, icke poet på samma sätt som
-denne folkungarnes ridderlige epiker, men han är honom överlägsen
genom förmågan att leda in det verkliga livets krafter och de
mänskliga passionerna i sin dikt. Eufemia-visornas översättare har
visserligen också i ganska avsevärd grad, som jag skall söka
utveckla på annat ställe, gjort självständiga insatser som bearbetare,
men de äro icke av litterär art, snarare tvärtom, och han kan
därför ingalunda mäta sig med Alexander-bearbetaren. Att denne varit
en verklighetens man, att han varit psykolog, en man med sinne
för denna världen och dess mänskliga problem har den gjorda
undersökningen väl ställt utom tvivel. En hög grad av medvetenhet
utmärker honom desslikes. Han tillhörde, som jag redan haft
tillfälle att framhålla, en generation och en krets av människor, som
reagerade mot den föregående tidens chevalereskt romantiska
livsuppfattning. Huru medveten och genomtänkt denna nya syn på
livet hos honom var, hur fullständigt han delade en borgerlig tids
realism och stod främmande för den medeltida storhetstidens
tran-scendenta ideal, framgår tydligt av ett märkligt parti i romanens
mitt, som jag till sist ur denna synpunkt skall uppehålla mig en
smula vid. För att till fullo förstås fordrar det säkerligen vidlyftiga
källforskningar, som jag icke är i tillfälle att utföra. Bortsett från
det idéhistoriska ursprunget är emellertid detta kapitel av romanen
så karakteristiskt redan genom sin ton att det utan ringaste tvekan
kan användas för att belysa författarens intellektuella personlighet,
för att klargöra vilka problemställningar han rörde sig med.
På sitt indiska tåg kommer Alexander till »bragmanerna».
Han inlåter sig här på en lång diskussion brevledes med deras
konung Dindymus om livets högsta frågor. Denna brevväxling
översätter vår man ur sin vanliga källa, men gör en mängd ytterst
egendomliga tillägg, som sannolikt härröra från honom själv.
Alexanders korrespondens med Dindymus var ursprungligen en alldeles
självständig liten skrift av sen-antikt ursprung, som fogats till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
