Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konung Alexander 71
wi hafüwom makt a watn oc sio
oc ower alt thet a iordhinne gro.
Hwath hælzst waro liffwe* lyster, * magar
engom wara thetta brister.
Han slutar så brevet med en hänsynslös fråga till bramanerna:
Allt detta viljen I försmå, allt det naturen har kärt, det hållen I
för intet värt. Hur skall man förklara det? Är det högfärd eller
självsvåld (kæte) eller är det blott avund från den fattige?
I originalet svarar Din dy mus på Alexanders argument med ett
nytt brev. Till större delen är detta oss okänt i den svenska
romanen, enär vår enda handskrift här förlorat ett blad. Alexanders
slutbrev, det sista i korrespondensen, är däremot bevarat och bjuder
på förbluffande tillägg utanför originalet, som yttermera genom den
mycket personliga tonen stärka läsaren i hans misstankar att
författaren begagnar Alexander som språkrör för sina egna, särdeles
kätterska meningar i denna dialog mellan två världsåskådningar.
Konungen kastar sig förbittrad över Dindymi åter upprepade
påstående att bramanerna äro heliga. Förklaringen till att de i sitt land
ha fullständig sämja och inga strider är den att ingen kan komma
dit in och att de själva icke kunna komma ut. Lika gärna kunde
man kalla dem helgon som bo i fängelse. Ingen dygd, varken
rättfärdighet eller naturlig oskuld, är orsaken till detta tillstånd. Den
torftiga naturen ensam vållar det. Bramanerna leva ett uselt liv
och ha ett ännu eländigare att vänta som straff efter döden.
Alexander ömkar deras hemska lott och slutar sitt brev med ett
djärvt, utomordentligt okonventionellt sista utbrott:
7289 Iak sigher I ærin vslaste mæn,
ther iak haffwer hört i wærldine æn.
Ther tholik pina fore staar,
ey hær oc ey ther nakan ænda fåår.
Ilgerningis mæn the glædhias stundom
i thæsse wærld marghom lundom,
tha the wita sik brutlika wara
oc til andra wærld medh pino fara.
The glædhias ther stundom ey thæs sidher*, *icke dess mindre
tha thera time til pino lidher.
Æn idher ær swa mykith wæf, °värre
I glædhins hwarte hær eller thær.
Sorgligare öde än denna fångenskap i fattigdom och elände,
både lekamligt och andligt, kan Alexander icke tänka sig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
