Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Alexander, Bo Jonsson Grip och Albrekt av Mecklenburg. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 Anton Blanck
7309 Hwath doom ær wærre i alla lagha
æn wara ofræls* i sina dagha, "ofri
ther äldre ma nyta ena stund
frælst linVerne eller glædhis fund0. °glädjetillfälle
Den överlägsne, säkre och slagfärdige, temperamentsfulle och
hänsynslöse svenske moralist vi träffa i detta aktstycke — de sista
citaten ha ingen motsvarighet i latinet och även om källforskning
skulle förminska deras originalitet, så vittnar dock i sista hand
formuleringen genomgående om att vi ha att göra med en säregen
personlighet — är av en lätt igenkännlig typ. Han ljungar mot
hyckleri, andlig högfärd och avundsjuka från de fattige mot de
rikare utrustade. Han kan icke förstå vad man vinner med ett
asketiskt undertryckande av driften genom glädjeutrotande
umbäranden. Omanlig lättja och den dårskap som tror att den högsta
sällheten ligger i en orkeslös jordtillvaro tvinga honom till hårda,
ironiskt bitande ord. Föraktet för bildning och kultur, men också
den egenrättfärdiga bristen på social medkänsla straffar han
överlägset. På dessa torftiga, i sin usla fattigdom fångna eremiter ser
han ner som på slavar. Själv är han den frie mannen, som inte
tror på den innehållslösa jämlikhetens välsignelser och hellre än att
finna sig i dess ömklighet modigt tar livets växlingar som de komma,
både sorg och glädje. Den frie ensam vinner ett rikt liv. Att bara
sucka och plåga sig är ett syndastraff, till och med missdådaren,
som dock kan skaffa sig en glad stund medan han bidar straffet,
är bättre än den högfärdige, late och instängde asketen.
Alexanders båda brev utgöra tillsammans ett i högsta grad
personligt aktstycke, som ger denne författare och hans
livsuppfattning alldeles direkt. Vid hans skildring av Alexanders politik kunde
man ju ofta misstänka att han gjorde sig till språkrör åt sin herre
drotsen. Här rör det sig om mycket mer centrala saker på
moralens område, där han med övertygelse uttalar sina egna meningar.
De låta, som vi märka, väl förena sig med det härskarideal han
tecknat. Alexander är mannen som kan och vill något, är
människan fullt ut, en överlägsen, fri, tapper man utan skrupler,
främmande för både riddar- och munkdygder i egentlig mening, en
härskare, som visserligen har mycket tillövers för dem han styr, men
dock närmast är av den machiavelliska typen. Även den orädda
ironien, som så ofta trädde fram i teckningen av Alexanders historia,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
