Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiskt verklighets stoff i Atterboms hyperboreiska republik. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiskt verkliglietsstoff i Atterboms hyperboreiska republik 79
kratisk styrelses ömklighet i farans stund formades efter vad
Atterbom betraktade som den moderna hävdens främsta typexempel på
okrigisk feghet. Men här upphör varje närmare likhet. Ty den
med modlöshet parade skrytsamheten hos Astolfs forna folk räknade
ingen förvantskap med neapolitanarnes ökända nationella svaghet
utan utgjorde en omedelbar frukt av landets nya förvända
samhällsanda. Det är mot denna Atterboms harmsna gyckel vänder
sig; dess föremål var främst den lögnaktiga filantropiska pacifism
som i förening med en av det parlamentariska regeringssättet vållad
rädsla för personligt ansvar förvillat och upplöst den naturliga
självbevarelseinstinkten hos ett fordom modigt och ärekärt folk. På denna
punkt stod ingen moral att hämta från den neapolitanska fristatens
öde, och även därför måste de eventuella hågkomsterna i
sagospelet av dess tragikomiskt korta levnadssaga skattas som
väsentligen periferiska.
Då Astolf återkommer till sin nordliga hembygd, erfar han
häpen ur den gamle Florios mun de förändringar som timat i
landets styrelsesätt:
Det måste vara er bekant,
Att både Kungamakt och Adelskap
För fyrti år se’n här afskaffades, (s. 229.)
Hans forna rike har genom en fullständig politisk omstöpning
förvandlats till en demokratisk republik. Tidsbestämningen 40 år
är nog icke godtyckligt vald; den angiver tämligen exakt den
tidrymd som, då sagospelets senare del utkom, skilde skaldens
samtid från en enastående historisk tilldragelse av alldeles motsvarande
innebörd, den stora franska revolutionen. I Atterboms
samfundskarikatyr spelar denna på mångfaldigt sätt in: gyckelbilden av ett
folkvälde i aktion ej mindre än polemiken mot en politisk doktrin
vilken här sökte sina anor och sin första praktiska tillämpning
kunde icke umbära dess dramatiskt rika, historiskt som symboliskt
lika väsentliga stoff. Litteraturforskningen har först relativt sent
lagt märke till sambandet: Böök äger äran av det tidigaste
påpekandet,1 Vetterlund av den mera ingående analysen. Genom att
den senare konsekvent utgår från sagospelets andra, omarbetade
upplaga, ha dock reflexerna från revolutionsskådespelet i den ur-
1 Svenska litteraturens historia av F. Böök, G. Castrén . . . D. 2. Ny,
om-arb. uppl. Stockholm 1929, s. 134.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
