Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Gunnar Axberger
Som nedanstående undersökning i mångt och mycket blir en
detaljanalys, torde det vara lämpligast att först meddela dikten i
dess helhet.
Narcissen.
Son af en flodgud och en lilja,
Jag lutar öfver dammens rand,
Och ser, när skyarna sig skilja,
I vattnets djup ett himmelskt land.
En skepnad, af min tanka lånad,
Ljuft tindrar der på azurgrund,
Och fängslar min bedragna trånad,
Med hopp om stundande förbund.
Förgäfves mig i fjerran kallar
En varnande och trogen röst:
Den stilla sång från vågen svallar,
Har lockat känslan ur mitt bröst.
Bland vattnets andar nu hon glimmar,
Bekant och dock så underbar,
Och när den hulda mot mig strimmar,
Är blott min kropp på jorden qvar.
En siare, som såg min våda,
Förkunnade mitt öde så:
Att blott jag ej mitt Sjelf fick skåda,
Jag skulle länge lefva få.
I mina barndomslekar följde
En osedd skyddsgudinna mig,
Och vexlande förtrollning höljde
Mitt inres förberedda krig.
Men då jag ville se, förmäten,
Med sinlig blick min sällhets hällt,
Försvann hon, och i dunkla läten
Förbyttes Gudomens gestalt.
Än ofta ropar hon mig åter,
Från dal till dal, från höjd till höjd,
Och min förvillelse begråter
Med toner från min fordna fröjd.
En sinnebild af Konstens söner,
Jag blomstrar endast i min dröm,
Och döf för Lifvets varma böner
Mig sjelf blott ser i Diktens ström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
