Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Gunnar Axberger
»Narkissos hör två röster: Echo, det gudomliga, det ideella kravet,
en minnets röst från en försvunnen oskuldstid, kallar och varnar från
fjärran, men från vattnet ljuder en annan sång. Det är vattnets andar,
som söka locka själen till sig. Vattnet är här en symbol för materien
och särskilt för den del av materien, som slitit sig lös från sitt
gudomliga ursprung och sedan till eviga tider kämpar mot ljuset. Denna
ondskefulla, mäktigt lockande karaktär har vattnet ofta, fastän långt
ifrån alltid i Atterboms dikt, och i anslutning till folkvisemotiv, till
diktare som Tieck och Goethe och till tänkare som Schelling har han
ofta framställt vattnets, sinnevärldens sugande, viljeförslappande
demoniska makt {Skaldarmal, Phosph. 1811, s. 3—8, Sjöqvinnan, Poet. Kal.
1815, s. 60). — — — Narkissos’ försjunkande i skuggbilden av sitt
eget jag för också i Narcissen med sig ett fängslande i materien.» Härtill
en not: »Det finns en dualism i Atterboms uppfattning av materien,
som ej synes mig tillräckligt ha beaktats vid analysen av Atterboms
dikter. — Vetterlund är dock inne på denna sak i sina Studier och
dikter (s. 61). Atterboms uppfattning på denna punkt bottnar i
Schel-lings åskådning. I sin skrift Über das Wesen der menschlichen
Frei-heit skiljer Schelling mellan den del av naturgrunden i Guds väsen,
som avfaller från Gud och ljuset, den onda materien, och den del, som
längtar till förening med ljuset och efter sin förmälning med ljuset
blir alltets moder, gudomens kvinnliga princip. Att Atterbom tidigt
hade klar för sig denna begreppsdistinktion visar redan hans
Upplysningar till Skaldarmal (Phosph. 1811, s. 8—14), där båda dessa
materiebegrepp förekomma. Att följa denna distinktion genom hans
produktion är här naturligtvis ej möjligt.» (a. a., s. 136).
Cederblads iakttagelse rörande en hittills knappast tillräckligt
beaktad influens från Schellings skrift över friheten på Atterboms
diktning och filosofi synes mig i och för sig riktig och värdefull.
Den slutsats däremot, som Cederblad ur denna iakttagelse dragit
beträffande vattensymboliken i dikterna Skaldarmal, Sjöqvinnan och
Narcissen, förefaller ej fullt övertygande. Antagandet, att vattnets
frestande sång i dessa dikter skulle symbolisera sinnevärldens
lockelser, analogt med förhållandet i Stagnelii Idealismen, synes mig vara
att allt för mycket inläsa Stagnelii problemställning i de
ifrågavarande dikterna. Jag tror i stället, att problemställningen i dessa
ligger på ett annat plan.
Det är sant, att vattnet ofta hos Atterbom är en symbol för
materien. Men det bör tilläggas: i regel icke för den fallna, mot
ljuset kämpande materien, utan för den mot ljuset trånande materien,
för materien i den bemärkelse, vari Atterbom fattar begreppet, då
han kallar den »det Moderliga i Universum» (Svensk Litt.-tidn. 1816,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
