Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 119
peka på Schiller och naturligtvis till sist på själva det fornnordiska
mannaidealet, sådant det redan vid denna tid fanns utformat i svensk
uppfattning.
Skaldarmal är så tillvida av utomordentligt intresse, att vi här
för första gången möta Atterboms stora personlighetskonflikt i
poetisk klädnad. I Skaldarmal finnes, som Wallén antytt, redan in
nuce Deoletusproblemet. Och än mer! Rymmer icke i själva verket
denna ungdomsdikt redan hela huvudproblemet i de mogna årens
stora mästerverk, Lycksalighetens ö? I båda diktskapelserna står
striden mellan å ena sidan det egoistiska, trånsjuka uppgåendet i
ett passivt drömliv med ett resignerande uppgivande av det yttre
livets fruktlösa strider, å andra sidan pliktens krav på kamp och
handling, på genomförandet av de stora livsidealen i människornas
värld. Vad är ungdomsdiktens längtan till Åsarnas salar, där de
döda hjältarna stråla i ungdomlig glans och där »all klagan
förstummas för sångens skall», annat än längtan till »diktens evigt
sommargröna ö»? Och uttalar icke Diarnes maning till manlig
kamp och handling redan Astolfs självbesinning och beslut att i
det nordiska fäderneslandet fylla sin plikt som konung? — Att
därjämte synnerligen stora olikheter förefinnas, behöver naturligtvis
icke påpekas.
Efter det ovan anförda, torde det vara överflödigt att
framhålla, att i dikten Skaldarmal »vemodets bölja», inbjudande till
»himmelens brygga» och »Åsarnas salar» omöjligt kan beteckna
sinnesvärldens lockelser, lika litet som det kan vara denna, som
Diarnes ord avse, då de varna för vemod och flyende till
skuggornas rymd. I själva verket är vattensymbolen i Skaldarmal fullt
överensstämmande med Atterboms vatten symbolik i övrigt. Vattnet
hänger samman med Gudarnes salar, med själens tillflyktsort efter
döden, dit skalden svårmodigt trånar.
Lika litet finna vi Cederblads tes belagd i dikten Sjöqvinnan.
Den lockande sången ur vågen, sjöqvinnans sång, äger intet av
berusande sinnlighet, den är i stället ett så typiskt uttryck, som man
gärna kan begära för Atterboms trötta, elegiskt resignerande
längtan till det eviga modershemmet:
Är du vid höst och vinter trött?
Vid ånger och vid saknad?
Är mörkrets lust, af drömmar mött,
I hjertats afton vaknad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
