Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Gunnar Axberger
hos Atterbom så ofta omtalade intellektuella åskådningen, vilken
sistnämnda hos honom liksom i Schellings senare skrifter stundom
får karaktären av mystikomstrålad genial intuition.
Må vi nu återvända till situationen i Narcissen. Narkissos
blickar ned i åt er erinringens källa. Han skådar i dess djup, när
skyarna skiljas, ett himmelskt land. Underbara toner stiga ur
vågen och locka honom dit ner. Hans känsla har lämnat sitt
jordiska hölje, bland vattnets andar — vi minnas vattnet som symbol för
det eviga urhemmet — blickar hon nu emot honom, »bekant och
dock så underbar», fängslar hans trånad »med hopp om stundande
förbund». Men kvar på jorden finnes nu blott hans kropp. — Har
man vad som ovan visats i minne: vattensymboliken i övriga dikter,
tonernas anamnesisväckande makt, läran om själens eviga urbild —
kan då något tvivel om diktens symbolik vidare föreligga?
Upplever ej ISTarkissos, lutad över återerinringens källa, sitt eget högre
urbildsjag i evighetens rike?
Ytterligare ett par detaljer må anföras, vilka var och en i sin
mån stödja denna tolkning av källsymbolen. I tredje strofen
heter det:
Att blott jag ej mitt Sjelf fick skåda,
Det synes mig icke oväsentligt för ordets innebörd, att författaren
här använt den egendomliga substantivformen »mitt Sjelf». Just
denna form använder Atterbom ofta för beteckning av urbildsjaget.
Så i sonetten till den döde Elgström (Poet. Kal. 1814):
Dock nej! Ditt Sjelf nu ser hvad lutan anar;
Din ljusa själ, som aldrig burit fläckar,
Med Platons ande och med Hilma talar.
Likaså i Diokles och Heliodora (Phosph. 1812):
Äfven Herakles’ stoft, som en dunstbild, tynar i Hades,
Men med Hebe han sjelf sitter vid Gudarnes bord.
Detta Sjelf det Evärdliga är, som i helga bedrifter
Lefver; af tid och af rymd kan ej dess låga bero.
En annan detalj! I Delphines gr af (Phosph, 1811) heter det
om dödsriket:
Der urverlden du ser, der försänks i sin bild fantasien.
Allt hvad du älskat och trott blommar evärdeligt der.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
