Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 125
Uttrycket: »der försänks i sin bild fantasien» har Nilsson uttytt
såsom själens försjunkande »i sin bild, eller rättare urbild:
världsfantasien, världssjälen» (a. a. s. 163). Man kan emellertid även
tänka sig själens återförenande med sin individuella urbild.
Grundtanken blir då densamma som i Narcissen, där urbildsjaget lockar
»med hopp om stundande förbund».
Med denna min här ovan genomförda tolkning skulle bl. a.
vinnas, att Narcissens källsymbol komme att ligga på linje med
Atterboms övriga vattensymbolik. I Skaldarmah i Allegro Adagio,
i Juliennes avskedssång och i Sjöqvinnan, överallt är vattensymboliken
inflätad i föreställningen om det eviga urhemmet, detta må nu
gestaltas såsom Åsarnas salar, som det platonska fosterlandet, som
världsmoderns boning eller som sjökvinnans underjordiska rike. —
Vidare uppnås med denna tolkning, i motsats mot Santessons och
Cederblads, full konsekvens mellan inledningsstroferna och den
femte, där vattnet benämnes »diktens ström»: det är i dikten, som
Narkissos möter urbildsjaget och evighetens rike. Vi skola i
fortsättningen se, huru min teori låter sig förenas med diktens
tankegång i övrigt.
Till att börja med inställer sig då en viktig fråga. Om
skådandet i källan verkligen symboliserar upplevandet av själens
himmelska urbild, vadan då Narkissos’ smärta, vadan då diktens
påtagliga tragik?
Vi äro härmed inne på ett centralt tema i Atterboms dikt och
f. ö. i hela den romantiska litteraturen: »det lidande geniet».
Skalden-siaren förbrännes av sin gudomliga inre eld, han blir en
främling i denna världen, avstängd från det glada yttre livet, —
detta är en föreställning, som genomgår romantiken. Hos Atterbom,
själv i så mångt och mycket ett förkroppsligande av detta
konstnärsbegrepp, dyker temat upp redan tämligen tidigt. Så i sonetten
Pythia (Phosph. 1813):
I helgedomen snart Prestinnan röjdes:
Men vildt kring hvita skullran spriddes håren,
I hennes blickar glänste aningståren,
Och på sin trefot suckande hon böjdes.
Blek satt lion der, att hugna jordens söner;
Och, darrande för helsningen från Guden,
I qval förnam hon grottans helga susning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
