Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms dikt Narcissen 127
uttalandet av 1810 eller i Pythia-stroferna. Medan diktens två
första strofer giva så att säga en ögonblicksbild av Narkissos’
tragiska lott göres i den tredje och fjärde en tillbakablick på hans
tidigare öden. Och här vidgas diktens symbolik till att innefatta
något mera än det mystiska självför sjunkandet med dess blandning
av tjusning och tragik. Narkissos’ lyckliga barndomsliv, då växlande
förtrollning höljde hans inres förberedda krig, sättes i skarpaste
motsats mot hans senare olycksöde, uppkommet den stund, då han
förmäten ville se sin sällhets halt. Här är det metafysiska skjutet
åt sidan, här finnes heller ingen parallell i Pythia-motivet. I stället
känna vi blott alltför väl igen denna situation från Atterboms senare
självbekännelser på vers och prosa. Som bl. a. Santessons utmärkta
analys av Atterboms stora själskris visat (a. a. slutkapitlet), består
ju denna just i skaldens oförmåga att helt uppgå i verklighetslivet.
Under ständig tärande självreflexion analyserar han lyckan i stället
för att njuta den, gör den till föremål för introspektion i stället
för att omedelbart gå upp i den. Och oupphörligt går hans längtan
tillbaka till barndomen och »dess glada, medvetslösa lugn» (Fågel
Blå, uppl. 1858, s. 228), dess naiva, omedelbara uppgående i nuet.
Situationen är densamma i Narcissen (jfr. Santesson a. a. s. 352).
Narkissos’ öde är egocentrikerns, som ej kan njuta sällheten, så
snart han börjat göra den till föremål för introspektiv analys.
Efter tillbakablicken i tredje och fjärde stroferna återupptager
den femte situationen från inledningsstroferna. Denna strof, som
givetvis blir diktens centrala, inrymmer i viss mån samtidigt
tankarna från inledningsstroferna och från de två därpå följande.
Narkissos, som döv för livets varma böner endast blomstrar i sin
dröm, kan beteckna såväl den i metafysisk självåskådning försjunkne
skalden-siaren,1 avstängd från det yttre livets fröjd, som den
självupptagne egocentrikern, ohjälpligt fången i det egna tanke- och
fantasilivet, oförmögen att uppgå i verkligheten.
Det kunde anmärkas mot denna min tolkning, att även den,
liksom Santessons och Cederblads, måste tillerkänna diktens
symboler dubbla betydelser och släppa kravet på en enhetlig tankegång
poemet igenom. Källsymbolen kommer ju att beteckna såväl den
metafysiska självåskädningen som den egocentriska. Men här må be-
1 Drömmen blir för Atterbom stundom just förmedlaren av det evigas
upplevelse, så t. ex. i den med Narcissen otvivelaktigt besläktade dikten Kärlekens
källa (Phosph. 1812), där gossen i drömmen famnar det eviga sköna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
