Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 Gunnar Axberger
tonas, huru nära i själva verket dessa båda saker kunna hänga
samman. Jagets ständiga strävan att försjunka i sig självt, att uppleva sin
egen högre urbild, att vända sig bort från det jordiska för att helt
uppgå i idevärlden, detta måste givetvis leda till en stark
intro-spektiv inriktning av hela personlighetslivet, vilken i sin tur lätt
löper fara att medföra ödesdigra psykologiska konsekvenser, att
leda till sjuklig självbespegling och främlingskap i den omgivande
verkligheten. Det är även av intresse att se, huru Atterbom i senare
skrifter, då han frångått sin ungdoms-esteticism just visar på det
farliga sambandet mellan å ena sidan ett alltför inåtriktat och
världsf rån vänt platoniserande, å andra sidan den sjukliga
självbe-speglingen. I Fågel Blå-utkastet av 1818 finnes ett ofta citerat
uttalande, som ehuru med vissa olikheter i detalj, dock i stort
varierar samma tema som Narcissen:
»Med den kyla och granskande likgiltighet, som äfven i den
starkaste rörelse icke fullkomligt lemnar den bildade åskådaren i en
theater sal, emedan han inom sig, mer eller mindre deraf medvetande, beständigt
med någon urbild af verklighet jemför det illuderande sken deraf som
konst-närn på skådebanan visar honom — — — med den kritiska kölden af
en dylik skådespels-åsigt af verlden, säger jag, stiftar alltför lätt
den aldrig fullkomligt tämda, ur lifvets dunklaste inre afgrund alltid
frambryta viljande egoismens öfvermod fåfängans och sjelf tillbedelsens
förbund–––-— men också följer straffet omedelbart denna sjelf-
förhäfning i spåren, och denna sjelf finner sig inom kort en gång bragt
i strid mot sig sjelf; — — — den förnäma kritiskt reflecterande och
med sin fria sjelf makt, sin ej ur jemnvigt bragta likgiltighet för sig
sjelf och andra coquetterande uppfattningen af det yttre, förvandlar
sig snart till ett ironiskt hån öfver det renecterande Jaget, som så
narraktigt uppblåser sig i sin förnämhet, och som derigenom ingenting
annat vunnit, än att det försatt sig i en ryslig ödslighet och enslig
aflägsenhet från allt hvad som i dess omgifning är lif, sällskaplighet,
vexelverksamhet och glädje.» (s. 279).
I den 1838 författade recensionen av Eunebergs dikter finnes
även ett yttrande, som i mångt och mycket verkar självuppgörelse
och som kan anses förebådat redan i Narcissen. Det heter där om
sentimentaliteten:
»Men småningom sker, att denna sentimentalitet börjar med
allt-förmycken sjelf behaglighet betrakta sig, fördjupa sig inom sig och
fixera sig till manér. Ett verkligt känslofrosseri uppkommer, som
drager i spåren hvad än värre är, ett koketterande sken deraf —
känsloprål under känslobrist. Det sista inträffar visserligen ej hos verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
