Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms dikt Narcissen. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 Gunnar Axberger
En annan fråga blir, vad Eko skall anses symbolisera.
Cederblads tolkning av Eko som »det gudomliga, det ideella kravet» i
motsats mot vattnet, sinnevärlden, faller givetvis med hans tolkning
av källsymbolen. Santesson, som endast flyktigt antytt källsymboiens
innebörd, och huvudsakligast uppehållit sig vid Eko-gestalten, har
i denna sistnämnda velat inlägga dubbla betydelser:
»Echo blir en personifikation av minnet, av den lyckliga
oskuldsåldern innan jagets farliga värld öppnats. Verkligheten, nuet,
uppenbarar sig aldrig omedelbart för skalden, först som reflex i minnets
förklaring träder den honom till mötes. Men det förefaller, som
Atterbom i Echofiguren velat inlägga även en annan djupare och mera
mystisk innebörd. Hon blir — och förklaringen ligger i hans kult av
det förflutna som stående närmast ett högre ursprung — själva
verkligheten, tingens sanna väsen. Atterbom kallar henne Gudomen, ett
tecken på den betydelse, han tillmäter symboliken. Narcissus-diktaren
får dock ej förmätet skåda henne »med sinnlig blick», hon försvinner
då, och hennes stämma ljuder endast oklart och brutet. Sluten för
livet runtom är han hänvisad till de drömbilder, som äro en
objektive ring av honom själv, av hans tankar och känslor. En dylik
symbolisk gestaltning av verklighetsproblemet är typiskt romantisk, en
naturlig form för en litteratur, som passerat genom den kritiska
filosofiens kunskapsteori och tillägnat sig dess distinktioner mellan fenomen
och sann verklighet», (a. a. s. 245).
Santessons teori, att Eko skulle beteckna den sanna
verkligheten, Ding an sich, i motsats mot källsymbolen, den kritiska
filosofiens fenomenvärld, synes mig ohållbar. Den skulle, som ovan
antytts, för källsymboiens vidkommande leda till samma svårigheter
som Cederblads teori. Man måste med denna tolkning tillerkänna
diktens tankegång höggradig inkonsekvens, vilket även Santesson
till en del erkänner. Jag tror emellertid icke, att man behöver
göra saken så invecklad. Godtager man den betydelse, jag ovan
sökt inlägga i källsymbolen, torde även Eko-gestalten få sin enklaste
förklaring.
Eko och källan rivalisera om Narkissos. Skådandet i källan
är det allt förtärande uppgåendet i urbilds jaget och idévärlden, med
den smärtsamma egocentricitet, som detta medför. Eko-gestalten
är rösten, som från livet och verkligheten runtomkring den
självupptagne, i sina drömmar levande skalden, varnar, gråter och kallar,
och oupphörligt påminner honom om den lyckliga tid, då han
ännu naivt och oreflekterat helt gick upp i det verkliga livet. Det
synes mig, som om författaren på ett ställe i dikten t. o. m. öppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
