Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronologiska randanteckningar till Fänrik Stål. Av Martin Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 Martin Lamm
vers, vilken under inga förhållanden kunde tjäna som text till detta
porträttalbum.
I varje fall behövde Runeberg ej något dylikt
redaktörsuppdrag för att få se ett silhuettporträtt av v. Fieandt och höra
anekdoter om honom. Vi veta ju, att Runeberg alltsedan 1830-talet
sysslat med planer på en litterär behandling av händelserna under
1808 års krig och att han just varit road av att skildra den
in-delte officerns ställning till sitt manskap. Från fragmenten av sin
tilltänkta roman från 1830-talet har han även direkt lånat
belysande drag till ’Otto von Fieandt’, såsom påpekats av Hjertén
(a. a. II, s. 70). Redan med Den döende krigaren av år 1836 hade
Runeberg försökt att behandla dylika ämnen i romansform, då i
påtaglig anslutning till Den gamle knekten. Samma förebild har
ju, såsom Estlander påvisat (Skrifter I, s. 493 ff.) också varit
inspirationskällan för flera av de andra tidigare »fänrikarne». Men
också ett par andra dikter av Franzén förefalla — i vida högre
grad än det planerade porträttverket — ha givit Runeberg en
»första impuls» till Fänrik-Ståls-diktningen.
Det litterärt mest påfallande draget i ’Otto von Fieandt’ är
den folkliga tonen. Inledningsstrofen med sina korthuggna satser
och enkla rim ger oss nästan illusion av skillingtrycksvisa:
Från Christina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Deraf lärde han befalla.
I den kort därefter diktade ’Sven Dufva’ är diktionen mer sävlig,
styckevis nästan knarrande; också här tydligen rent avsiktligt för
att förstärka intrycket av folklighet. I ett brev från sommaren
1846, till vilket jag längre fram skall återvända, karakteriserade
också Fredrika Runeberg de då fullbordade Fänriks-Ståls-dikterna
såsom »enkla och jag skulle nästan vilja säga i folkvisans ton».
Detta uttalande speglar säkerligen Runebergs egen uppfattning. I
själva verket har ju också redan Estlander1 påvisat, att det i
Fänrik-Ståls-cykeln finnes reminiscenser från ett par Franzénska dikter,
vilka tillkommit just som skillingtryck under 1813 års krig.
I själva verket var det först under koalitionskriget, som den
svenska armén fick soldatvisor av samma art, som dess tyska krigs-
1 Estlander, Skrifter, I, s. 508.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
