Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 Henry Olsson
och Born’ till utgångspunkt älskar jag ej heller. Målet vet jag,
men vägen, huru finna den?», skriver han till Wikblad 19 nov.
1882.1 Man jämföre därmed vad han säger till Retzius 4 nov. 1887:
»Jag ser den rätta vägen, men kan ej helt slå in därpå».
Formproblemet var för Snoilsky olösligt, helt enkelt därför att
han kämpade med sin egen naturs begränsning.2 »Jag känner min
huvudbrist — den att ej från ungdomen hava levat folkets liv —
bildning och uppfostran i ensidig klassisk riktning hava gjort mig
liksom det ojämförligt stora flertalet av våra litteratörer mindre
ägnad att tala till de djupare folklagren ett språk de förstå», hade
han redan 10 mars 1883 skrivit till Lagerberg. Och i det anförda
Retziusbrevet står han ännu och stampar på samma punkt: »Stil,
språk, tonart, form, innehåll, allt måste reformeras för att dikten
skall bliva ett nytt käril till nya tankar. Endast den som är född
och uppdragen i vår jäsande övergångstid, kan fullkomligt frigöra
sig från den gamla surdegen». Ett Ögonblick hade han sett
hoppfullare på problemets lösning, skrivit Folkets sångmö på hösten 1884
och planerat en samling nutidstavlor av svenskt folkliv och svenskt
natursceneri, trott att lyrikens rätta uppgift vore den gamla
melodiska visan med dess omedelbara känslouttryck. Men hans
hemlandsbesök sommaren 1885 övertygade honom om att hans sociala
diktning ingenting betytt för de vida kretsarna, att den icke sutte
inne med förutsättningarna att kunna påverka opinionen. Och år
1888 förklarade en av den nya generationens talesmän, Ola Hansson,
i en artikel i den radikala tidskriften Framåt (s. 50), att Snoilskys
stora insats vore hans italienska diktning, under det hans senare
demokratiska poesi hade en alltför matt klang och i hela sitt
känsloliv stode på ett annat plan än nutidsungdomen, som lämnat bakom
sig det abstrakta för det faktiska. Vad Snoilsky från början
fruktat hade inträffat: han hade degraderats till en överliggare vid
idealismens högskola. Tidsvindarna hade börjat blåsa i sådan
riktning, att även skalden själv måste inse, att han icke längre kunde bli
organ för sin tid och sitt folk, att hans sociala mission var förfelad.
Jag har ansett mig kunna börja denna undersökning av Snoil-
1 Carl Snoilsky oeh hans vänner. Ur skaldens brevväxling. I—II, Sthlm
1917—18. De följande breven äro, då ej annat anges, hämtade ur denna samling
och återgivna med dess stavning. Dikterna äro i allmänhet citerade ur
originalupplagorna, eljest ur S. D. eller Eko, Uppsala 1928.
2 Jfr Böök, Snoilskys sociala diktning i Svenska studier i litteraturvetenskap,
Sthlm 1913 (omtryckt i Från åttiotalet, Sthlm 1926).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
