Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys politiska ungdomslyrik 207
skys politiska ungdomslyrik med att ställa ämnet i relation till hans
sociala 80-talskamp, något som åt den tidigare utvecklingen ger en
skarpare relief. Hur långt hade man icke under årens lopp kommit
från 1863, då man i ungdomlig hänförelse drömde om Polens befrielse
genom lie och svärd, säger han själv i ett 80-talsbrev; det var ej på
det sättet det skulle ske utan genom det rastlösa inre kriget mot
stillaståendets krafter i alla land. Inspirerad av en kristen liberal
framstegstro hoppas han på en försoning och utjämning mellan
klasserna, som skall möjliggöra en reformering av samlevnad och
samhällstillstånd. Det var en illusion. Utvecklingen gick tvärtom
i riktning mot allt bittrare och skoningslösare strider. Förgäves
frammanar han sin ungdoms hela optimistiska tro på det godas
seger; trots ständiga återfall måste dock tiden obevekligt gå framåt.
»Den som minns i vilken triumfatorisk stämning våra liberala och
reformvänner levde i början på 1860-talet, innan 1864 och 1870
slagit kallt vatten på de utsvävande förhoppningarna, ser dock lugnt
framtiden an, även om reaktionen vore 10 gånger så stark», skriver
han så sent som 1 sept. 1887 till fru Edgren. Ständigt bryter dock
missmodet igenom: »ofta är den utanför händelserna stående färdig
att uppgiva hoppet om frihetens och förnuftets slutliga seger, ju
mindre utsikterna äro för en själv att få uppleva sådana dagar av
ljus och triumf som t. ex. 1789, då det såg ut, liksom ville en
evig-rättvisa på en gång göra upp slutlikvid med seklers hopade
orättfärdighet, dumhet och förtryck», heter det i brev till Brandes 5
maj 1885. Man kan säga, att Snoilsky erbjuder det rörande
skådespelet av en man, som bibehållit sin ungdoms radikala entusiasm
men förgäves söker att därur härleda en positiv ståndpunkt i
Bismarckstidens hårda realiteter med dess fräna makt- och
klasskampsstrider. Hans brev från decenniets slut präglas av en allt djupare
pessimism. Utvecklingen vore bestämd att vridas tillbaka kanske
för århundraden, och vad skulle en sådan tid med poesi. »Jag för
min del har, sorgligt att säga, förlorat all tro på den sociala
frågans fredliga och billiga lösning och emotser med resignation vad
som komma skall», skriver han till Retzius 15 febr. 1889.
Som alltså synes, lyckades Snoilsky aldrig timra upp en
åskådning, som avgörande svarade mot tidsatmosfärens förändring sedan
60-talet. Mot 80-talets krav på den verklighetsorädda
förtrogenheten med samhällets nöd kunde Snoilsky endast ställa sin
principiella radikalism och sin välmening. Hur betecknande är det icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
