Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys politiska ungdomslyrik 233
tale. Du maae ikke tage Dig den Sag nær, vi vare jo ene förrige
Gång og ene nu, vi kjæmpe os vel fri. Slesvig skal Tydsken aldrig
faae, för hele Nationen gaaer tilgrunde». I Fædrelandet hade dagen
förut stått en vacker dikt av Kaalund, där bitterheten brutit genom:
»men man maae undskylde Folket, det er Skuffelse, der har
frem-kaldt det. . . Ideen der har slaaet Eod i tre Folk kan Klögten vel
sinke noget, men slaae den ihjel det kan den ikke». Den 16 dec.
slutligen återljuder en känd tragikomisk episod under krisen: »nu
kommer der ßygter om svenske Tropper, mon der er noget sändt
deri? En Månd fra Stockholm meldte i Fædrelandet 22,000 Månd
og Kongen, man siger det svenske Folk har såt det igjënnem?»
Det mognade till en kris 1863—64 icke blott för
skandinavismen och svensk utrikespolitik utan också för svenska
känslostämningar och svensk politisk opinion över huvud. Hur förvirrat hela
läget var, visas icke minst av det famösa Fædrelandstelegrammet
om »de 22,000 og Han selv». Det gav ett ironiskt skimmer åt
den extremt skandinaviska politik, som trodde vad den hoppades,
och det skänkte en bjärt belysning åt hela inkonsekvensen och
halvheten i den svenska officiella ledningen, som ständigt vinglade
mellan Karl XV:s lättsinniga allians- och garantianbud och den
ansvariga konseljens veton och återtågsmanövrer. I fråga om klara
och vidsynta linjer hade emellertid den danska skandinaviska
politiken lika litet givit något föredöme, och hela rörelsen var därmed
i sig själv dömd att stagnera och bli en missräkning. Ju mindre
den fick av realitet, dess mera vart det emellertid av ord. Det är
detta, som utmärker 1862 års studentmöte, det snoilsky ska.
Studentmötena hade blivit en officiell institution, som stod under
regenternas omedelbara beskydd, men därmed hade också den
officiella politikens halvhet fortplantats till denna ungdomsrörelse.
Det har konstaterats1, att mötet 1862 i fråga om arrangemang och
yttre apparat övergick alla de föregående, stojet och glädjen voro
stora men icke så lyftningen och den omedelbara hänförelsen; i
själva verket var detta möte det betydelselösaste av alla, en blott
och bar upprepning. Man hade bland studenterna noga undvikit
alla meningsyttringar, som kunde tydas som krav på en bestämdare
nordisk orientering i den danska politiken, och Sturzen-Becker, den
ivrigaste skandinaven av alla, har i samtida artiklar blodigt hånat
den kritiklöshet och sorglöshet, som kommit till uttryck vid mötet;
1 Julius Clausen, Skandinavismen, Kbhvn 1900, s. 162 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
