Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys politiska ungdomslyrik 249
Du skall ej fängsla mig, du sköna slägt,
Jag skall ej dåras af din helgondrägt etc.
(Dikter II, 1847, s. 143 f.)
Då Snoilsky däremot besökte landet, var det sedan fem år tillbaka
nutidens och framtidens land, frihetens och det nyväckta starka
nationalmedvetandets stat, tidens liberala älsklingsland framför andra,
där Snoilsky hade så mycket större anledning att andas ut och
»andas fritt», som friheten i det övriga Europa slagits i bojor.
Detta om själva programmet. Kommer så utförandet. I själva
verket företer Snoilskys italienska serie icke en enda obruten linje
utan har avvikelser från programmet, som visa en ganska
väsentlig skiljaktighet i inspirationen. I Inledningssång och de följande
dikterna är uppfattningen visserligen realistisk i Snoilskys mening,
men i ett par av de föregående poemen är den så romantisk och
Italiakonventionell som möjligt. Det gäller Venedigsångerna Venezia
och Palatset Mocenigo. I den senare dikten, som ju tolkar den
förvuxna ruinstämningen från Byrons boning i Venedig, går Snoilsky
helt och hållet upp i den dova beklämningen och slutar med att
skönja skaldens egen ädla och bleka profil i månskimret på det
moriska fönstret; det stämmer mycket dåligt med Inledningssångens
fem-sunda-sinnensteori. Ännu mera gäller detta om den rent
historiskt inspirerade Venezia med dess dystra skildring av de öde
praktpalatsen, en enda vemodig elegi över gången storhet och svunnen
ära, avbruten av indignerade utfall av sorg och smärta mot det
dådlösa släkte, som lekande och muntert bär förtryckarens bojor
— alltså hela registret i den traditionella Italialyriken. Att där
icke endast finnes vemodsstämningen från Childe Harold och Ode
ön Venice utan också det uppsluppna överdådet i Beppo, spelar
härvidlag ingen roll. I själva verket beror ju den olika synpunkten
därpå, att Venedig var en av de få landsdelar, som fortfarande
voro underkuvade och således alltjämt lämnade rum för dylika
smärtsamma historieperspektiv. Men Snoilskys känsliga reaktion
på denna punkt visar ju allra tydligast, vilken avgörande roll den
historiskt-politiska situationen verkligen spelat för honom. Det är
betecknande, att han i Inledningssång gör direkt front mot den
melankoliska Venedigstämning han förut biktat: »Låt icke sorgen
få makten med dig, / Fast glädjen ej är vid Brenta gäst!» Från
denna tidpunkt har han också, utan att låta sig rubbas av enstaka
politiska sorgemoment, sökt genomföra den sangviniska Italialinjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
