Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys politiska ungdomslyrik 263
Men först måtte Romer-forbrydelsen nå
över jorden fra pol til pol,
tyrannen sin apotheose få,
og kejsernes gyldne billeder stå
som guder på Kapitol.
Så ramled det sammen; cirkus og slöt,
templer, kolonners skov,
buer, arkader, alt trampedes småt
under böfüelens skoede hov.
Så byggedes nyt på det gamles grund,
og luften var ren til en tid.
Nu varsler det mod foryngelsens stund;
nu stiger der pest fra den svampede bund,
og vif ter, snart hid snart did.
(S. V. IV, Kbhvn 1899, s. 362 f.).
Hela det upprullade historieperspektivet är detsamma som i
Snoilskys Ibsen tillägnade dikt — t. o. m. den speciella symbolen Neros
gyllene hus återfinner man ju — och i båda poemen vidgas slutligen
det öppnade synfältet mot en skönare framtid, en föryngringens dag.
Det är i ett konkret fall ett vittnesbörd om de båda diktarnas
gemensamhet i idéer, låt vara att den ene givit dem ett mera laddat,
den andre ett tamare och mera lyriskt uttryck. Icke blott om
skandinavismen utan också om »tids-lögnens yderste dag» torde
Ibsens och Snoilskys aftonsamtal i Rom ha handlat. Och då
Snoilsky sålunda satts i tillfälle att få en skymt in i Brand-diktens
laboratorium, har han därigenom erhållit den bästa möjliga
vägledningen i studiet av det kommande diktverkets problem. Om
relationen mellan dessa och tiden har Snoilsky varit väl initierad,
och då han 1898 höll ett tal för Ibsen, föll det sig för honom
naturligt att gripa tillbaka till den gemensamma
ungdomsupplevelsen: »Vi andra som då voro unga blygdes väl över uppgivandet
av de ideal, på vilka vi dittills levat, men funno oss åter till rätta
i våra små verklighetsförhållanden, som de stora orden till en tid
undanskymt! Ni fann eder icke till rätta, Henrik Ibsen!»1 Det
är tillika en sammanfattning av Ibsens stadigvarande betydelse för
Snoilsky, ty just genom den norske diktarens föredöme skulle denne
hindras från att slå sig till ro, drivas bort från konventionalismens
halvhet. Man erinrar sig i detta sammanhang, att det är i Michel-
1 Jfr Böök, Snoilsky och åttiotalet, Från åttiotalet, s. 167 ff. Om Ibsen och
krisen 1864 se H. Koht, Henrik Ibsen I—II, Oslo 1928—29, och J. Bing,
Henrik Ibsens Brand, Kristiania 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
