Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys politiska ungdomslyrik. Skalden och tidsmiljön. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 Henry Olsson
tåtet av dess stolta frihetskamp. Ferdinand VII och Isabella hade
kommit på tronen, men vem hade frågat efter folkets frihets vilja;
då drottningen, »en dam med öfvermogna behag», åker ut att hälsa
sina trogna, åtföljes hon av en eskort, som har — »skarpladdade
gevär». En replik på denna sonett är Var det väl värdt —?, skriven
1873 »under hr Pi y Margalls diktatur».
Snoilskys inträdande som tjänsteman vid legationen i Paris
sammanföll just med tiden för den avgörande maktförskjutningen i
den europeiska balansen och den nya Bismarcksstatens frammarsch.
»I det yttre var dock kejsarhofvets glans oförminskad; . . . det är
ett värdefullt minne att hafva fått på närmare håll betrakta det
lysande skådespel, som Frankrikes officiella värld då erbjöd», säger
han senare i ett brev till Schöldström.1 För den unge
skalden-diplomaten var det givetvis en fullkomlig överraskning, att den
politiska utvecklingen skulle anta en så nedslående riktning. Liksom
Napoleon, den store sfinxen själv, har också Snoilsky fröjdat sig åt
den tysk-österrikiska inbördesfejden; i brev till vännen Svedbom
skriver han sålunda 23 juni 1866: »Jag avundas dig att få resa genom
Tyskland för att njuta av det vackra skådespelet, som dessa bovar
och pultroner nu sinsemellan uppföra till världens förlustelse! Jag
vet blott en enda syn, som skulle förefalla mig mera uppbygglig,
det vore att se de röd-vit-gröna standarerna överskrida Po bland
krutrök och segerhymner». Denna syn kom Snoilsky verkligen att få
bevittna, men det skulle för honom bli en klen tröst för vad tiden
medförde av nederlag och nesa för det älskade Frankrike.
Snoilskys återuppvaknande diktarhåg efter improduktivitetens
tid inföll under det ominösa året 1871. Mot slutet av detta år
utkom nämligen hans nya samling Sonetter. Som man kan vänta,
innehåller den en hel serie tidsinspirerade stycken, gripna eller
undertryckt klagande utbrott inför händelserna under fransk-tyska kriget,2
som kostat honom »hälsa . . . nattro, aptit, humör» och hans »sista
tårar af sorg och saknad», efter vad han sommaren 1870 skrivit till
K. F. Werner (Warburg, a. a. s. 213). I hela samlingen finnes
1 Waebueg, a. a. s. 174. — Från Paristiden 1865—66 härrör som bekant
dikten La Parisienne, som i första diktsamlingen placerades omedelbart efter
Kreolskan och genom sin slutvändning framstår som en opposition mot dennas
ensidiga skönhetskult (jfr ovan s. 145 f.); däremot vittnar det om en förvånande
»frem-synthed», då Jonas Lie i brev till Snoilsky redan 4 jan. 1877 säger: »der brænder
noget. . . noget Farligt i den».
2 Till Snoilskys politiska tidsinlägg höra också ett par sonetter, som i
anslutning till riksdagssituationen 1870—71 vädja till samling i försvarsfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
