Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greta Hedin: Dateringsproblem i Tegnérs diktning 1820—1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Greta Hedin
världsplanen och leder till en ny utveckling. Både Sång1 till solen
och Hjelten sluta med katastrofer. I Sång till solen får hjältens
undergång1 direkt karaktären av försoning efter ett avfall, i Hjelten
mer av renande apoteos. Redan i Tegnérs tidigare diktning
nämnes döden ofta som lösning av livsgåtan, från denna tid blir den
mer för Tegnér. Döden blir den slutliga försoningen för ett liv,
som tillkommit genom ett avfall och därmed är besmittat till sitt
väsen, den blir också livets förklaring, återföreningen med ursprunget,
till vilket geniet drivs liksom med mer oemotståndlig kraft än
andra (Hjelten, Moden, Stjernsången). Avslutande katastrofer ha
också varit något vanligt tidigare i Tegnérs diktning. Böök har
sålunda framhållit likheten mellan slutet i Öfver lifvets plågor och
tröst och Den Vise samt i Sång till solen (a. a. s. 459 f.). Men
det nya, som kommit till, får heller inte förbises. I
ungdomsdikterna står den vise, som har sitt liv förankrat vid plikten och i
Gud, orörd mitt i världsundergången, i Sång till solen liksom i
Hjelten dras däremot hjältens eget väsen in i katastrofen, han har
ej som den vise stått emot livets ödesmakter, utan burits fram av
dem till seger och till undergång.
Nathan Söderblom har först hävdat det platonska draget i
denna Tegnérs åskådning.1 Lamm har sedan påvisat, hur den hos
Tegnér sammanhänger med Schellings ny platonska försoningslära i
Philosophie und Religion.2 Det är att märka, att Tegnér känt denna
åtminstone sedan omkring år 1808, då han gjort det av Lamm
påpekade referatet. Men först nu har hans allmänna utveckling fört
honom fram till en punkt, där Schellings lara fått någon betydelse
för honom, Böök har ställt sig tvivlande till Lamms uppfattning.
Givetvis är det svårt att avgöra något med säkerhet i fråga om en
så allmän tanke. Dock kommer Tegnérs framställning t. ex. i Sång
till solen i fråga om tankeinnehållet närmare Schelling än de
bibliska källor Böök anger. I Jesajas 14:e kapitel finner man väl en
framställning av Lucifers — morgonstjärnans — förhävelse och fall
men ej av någon försoning. För kristen uppfattning är den
jordiska tillvaron ej, som Böök säger, »ett avfall från ett oskyldigt liv
i gemenskap med Gud» utan en skapelse, som först efteråt
hemfaller åt synden. Den kristna åskådningen ser ej heller blott fram
mot »en försoning och en återförening efter prövningstidens slut»
1 Tegnér och religionen. Ord och bild, 1911, s. 135.
2 Försoningstanken i Frithiofs saga, Samlaren 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
