Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek: Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovsvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovsvisor 127
som han uppenbart förvanskar min mening. Härtill kommer, att
hans eget resonemang laborerar inte bara med den förutsättningen,
att visdiktaren gått »tanklöst» till sitt verk, utan också med den,
att han själv 600 år senare skall ha genomskådat visdiktarens
diffusa associationsbanor och funnit det bakomliggande
sammanhanget. Detta kan icke kallas sund vetenskaplig kritik.
Jag skall nu anföra ett exempel på Klockhoffs öppna polemik
emot mig. »Då vår visa», skriver han, »handlar om en
kungadotters förmenta bortrövande och skamliga behandling, så kan jag
ej tro, att någon ville eller vågade göra en sådan händelse, om den
verkligen ägt rum, till medel för förströelse och åtlöje, så länge
personerna ifråga eller deras närmaste levde. Detta skulle alltför
mycket strida mot den ridderlighet, varför den tiden gjort sig
berömd. Vore visan diktad så tidigt som 1245, såsom S. Ek antager
(Sv. Folkv. s. 135) d. v. s. under Sunes och kanske Elenas livstid
(Sune d. 1247 och Elena d. före 1251), vore den att betrakta som
en nidvisa, tillkommen för att skada Sunes goda namn och rykte»
(s. 144-45).
Det kan inte vara författarens allvarliga mening, att en visa,
som skildrar Elenas sista stunder, eventuellt tillkommit före
vishjältinnans död, men att karikera en synpunkt, samtidigt som man
bekämpar den, blir i varje fall icke upplysande för läsaren. Detta
kunde ju ändå gå an under förutsättning att Klockhoffs egna
slutsatser ägde allvar och tyngd. Men påståendet, att vår kultur redan
på 1240-talet gjort sig berömd för fulländad ridderlighet, kan endast
förklaras som en lapsus. Detta framgår redan genom en jämförelse
med samme författares yttrande några sidor längre fram. »Riddare
började visserligen», heter det s. 152, »att omtalas i Sverige i
mitten av 1200-talet, men sin egentliga blomstring tyckes
riddarväsendet hava fått under Magnus Ladulås regering. Vi möta då
en mångfald ’riddare’ bland rikets högst uppsatta män samt
riddarväsendets andra värdighet ’väpnare’, ofta kallade ’svenner till vapen’
eller ’svenner a vapn’ (Tunberg anf. arb., s. 128).» Hade
Klock-hoff på det tidigare stället erinrat sig denna bättre bestyrkta
karakteristik, hade han väl måst modifiera sitt påstående där, men
därmed hade han också berövats sitt argument för att Vreta klosterrov
ej skulle kunna vara samtidig med händelserna.
Av Klockhoffs framställning ovan får man det intrycket, att
jag i Den svenska folkvisan skulle varit alldeles blind för det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
