Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880 147
ej infalla efter hvarandra af en slump, utan liksom af
naturnödvändighet gå hand i hand med rörelserna inom tiden, visar just
konsthistoriens naturliga sammanhang med historien. Den unga
författarinnan fann i lyriken sitt sannaste uttryck. Detta var ej
underligt, helst under denna tid verlden, så att säga, lefde i ett
rus af känslor. Det var ej det kalla förståndet, som gjorde
revolutionerna. Hela tiden var lyrisk: Oehlenschläger sjöng sina
tragedier — ty de äro idel lyrik —, Ingemann sjöng sina romaner, Byron
sjöng sina berättelser, hela verlden sjöng frihetssånger, ty frihet
hade man fått både att tänka och lefva, genom de franska
frihetstyrannernas revolution. Så småningom stillade sig passionerna, man
började leta i häfderna efter folkens barndomsminnen, ty man ville
glömma den nyaste tidens skräckhistoria och friska upp sig med
de gamla källorna.» I fortsättningen visas, hur Wilhelmina
Ståhlberg följde tidens stämning, övergav lyriken och slog sig på
historiska skildringar efter Walter Scotts föredöme. Tidare påpekas,
hurusom Wilhelmina anslöt sig till George Sands och Fredrika
Bremers idéer; på denna punkt framträder en av Strindbergs
favorittendenser, ständigt återkommande, under hela 70-talet: sympatien
för idé- och problemlitteraturen, avogheten mot konsten för konstens
egen skull: »Att begära fullt objektiva sådana (= romaner), med
fullt historiska personligheter, hur var det möjligt under en så rörlig
tid; och att det stora mönstret, den flegmatiske britten, som satt i
homeriskt lugn på sin ö, kunde upphinnas i den episka plastiken,
det var ej möjligt; men hvad man förlorade i konstnärlig form,
fick man igen i ett innehåll, som berörde de lefvande. George
Sand hade 1832 skickat ut sitt manifest mot qvinnoslafveriet, och
männen knöto näfvarne eller skrattade åt denna fräcka Indiana,
och qvinnorna, ja, de kastade naturligtvis första stenen på sin
be-frierska. Men de funnos dock äfven hos oss, hvilka förstodo hvad
den starka anden George Sand ville; Fredrika Bremer tog upp
frågan, men stridshettan förvirrade det konstnärliga lugnet och det
vulkaniska innehållet sprängde den fina formen.»
Till yttermera visso utpekas författaren i en
Stockholmskorrespondens till Göteborgs Handelstidning 10 aug. 1872, där det heter
med anledning av Wilhelmina Ståhlbergs nyss timade frånfälle:
nämligen den över romanförfattarinnan Ulrika Sofia Strussenfelt 12 juli 1872.
Möjligen är även denna biografi av Strindberg; där finnas en del karakteristiska
uttalanden men dock ej av sådan art, att ett bestämt avgörande kan fällas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
