Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Torsten Eklund
sin förvåning över att »urgamla omdömen om gamla personer och
saker kunnat fortleva oaktat nya världsåskådningar utvecklat sig ur
de gamla. Sålunda anser man än i dag en hel hop konstverk
oöverträffade, oaktat teknik och uppfattning gått framåt ofantligt.
Johan menade sålunda, att när han satt här på 1870-talet och
yttrade sin mening om Shakespeare, han icke alls var skyldig att
uttala 1700-talets mening, utan sin 1870-tals mening, sådan den med
nya synpunkter måste gestalta sig» (T. S. II, s. 50—51).
Shakespeare, heter det vidare i teaterrecensionen, saknade fullständigt
idéer, hade intet förhållande till sin tids strävanden och rörelser:
renässansen och reformationen, vederdöparkommunismen i Westfalen
och bildstormningen i Nederländerna. Han tog upp »det sköna för
det skönas egen skull, det intressanta i karakteren för det
intressantas skull, och det roande för ’Lysts’ skull». Men dramats högsta
uppgift är just att göra propaganda för tidens strävanden, att verka
i utvecklingens tjänst. Därför har den franska problem- och
tendensdramatiken recensentens sympati. »I Frankrike deremot ha
teatern och det offentliga lifvet blifvit ett, teatern har blifvit en
trogen spegel, kanske alltför trogen, den har blifvit en offentlig
diskussionssal, der alla frågor behandlas och afdömas med
hvisslingar och applåder. — — — Scenen har upphört att vara blott
’til Lyst’ och konsten dör, och det folk, som lefver ett så rörligt
och vaket lif har icke tid att sörja öfver förlusten.» Detta program
stämmer helt och hållet med det som Strindberg samtidigt
omfattade. I en serie otryckta reflexioner från denna tid, kallade En
tviflares anteckningar, fördömer han den tendenslösa, onyttiga
konsten; där yttras bl. a.: »Vi ha inte tid med formaliteter, adjö
konst — när vi få tid ska vi leka, när vi få råd ska vi göra sköna
möbler, sköna hus, sköna tapeter och skön mosaik — nu ska idéerna
fram, idéerna sjelfva».1 Jämför också korrespondensen till G. H. T.
22 april 1876: »Det är glädjande att se, det vår teater ej blott vill
vara til lyst! Det betyder lif!» Just 1874 höll för övrigt
Strindberg på att lägga om sitt ursprungligen i Shakespeares anda skrivna
Mäster Olofs-drama med dess realistiska miljöskildring och
individualiserande karaktärsteckning till ett principdrama, där personerna
1 Detta manuskript, som befinner sig i doktorinnan Eva Förbergs ägo, går
delvis igen i Olle Montanus’ dagboksanteckningar i Röda Rummet och omtalas i
självbiografien vid skildringen av året 1873, där Strindberg också ett ögonblick
ville införa det (Tjänstekvinnans son II, s. 84; jfr även anmärkningarna till samma
del s. 301 ff.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
