Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 Torsten Eklund
icke tviflarne skapat alla dessa ’nya tider’ i historien. Har en
Bruno, Savonarola, Luther, Voltaire kommit med något så kalladt
positivt? Hela deras verksamhet var nedrifvande! Och bland nyare
författare; hvilka ha lemnat spår efter sig; hvilka ha väckta
Återigen tviflarne. ■— — — Hvad är då tvifvel? Ett afslöjande, ett
sökande, ett experimenterande. Sanningar äro beklagligen aldrig
nya, hör man så ofta upprepas; derför är det blott naiva eller
enfaldiga, som gå och predika ’sanningen’.»
7 mars 1877: »Svenska folkvisor — som icke äro svenska».
Artikelförfattaren refererar och berömmer Strindbergs vän och
beskyddare Richard Bergströms folkviseundersökningar; han visar sig
därvid så väl bekant med dennes göranden och låtanden, att man
måste förutsätta en intim bekantskap, Författaren gör först ett
utfall mot den traditionella, chauvinistiska forskning, som endast
utgått från »det trånga begäret att till’ hvarje pris vindicera åt
Sverige en sjelfständig plats bland kulturfolken» och som »uppfunnit
det specifikt nordiska». De nyare, fördomsfria forskarna sägas ha
kommit till andra slutsatser: »De andra, som söka efter det svenska
ursprung och icke ta det der det fins, komma till mycket ledsamma
resultat. Sander och Eichhorn söka svenska taflor i våra gallerier
och finna utländska; Eichard Bergström, som under en ganska lång
följd af år sökt folkvisornas ursprung, har slutligen funnit dem
också (delvis) vara utländska. Förargelsen har kommit, men med
den ett stycke sanning, och det är den som skall verka emot det
inskränkta nationela sträfvandet, som finner allt fosterländskt
utmärkt och sätter gammalt dåligt framför nytt bättre.» Jämför
härmed Strindbergs korrespondens till G. H. T. 4 juli 1876, där
han även reklamerar för Bergströms folkviseforskningar, »hvilka
icke lemna mycket qvar af den kära tron på det ’äkta svenska’,
som man trott sig finna.» I Röda Rummet dundrar Olle Montanus
mot den uppblåsta svenska nationalismen och säger bl. a.: »Jag
återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon
säga mig något svenskt i Sverige, annat än våra tallar, granar och
järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro
våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser i dåliga
översättningar! — — — Säg mig något svenskt skaldestycke,
konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer
sig från alla icke-svenska. Visa mig en svensk byggnad! Det finns
icke, och finns det, så är det antingen dåligt eller är det bildat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
