Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Eklund: Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs verksamhet som publicist 1869—1880 177
signerad anmälan av Dietrichsons Karl Folkunge införes »från en
af N. T:s brefskrifvare i hufvudstaden». Strindbergs författarskap
är av flera skäl troligt. Tydligen hade han av en eller annan
orsak (se ovan!) hindrats att skriva om stycket i D. N. Detta
antydes också i korrespondensen: »Sjelfva den orädda Dagens
Nyheter, som eljest brukar vara främst på stridsplatsen, teg och tiger
än!» Omdömet om stycket är ytterst skarpt: »Det var, tror jag,
upptagandet af en föregången konstform, det var Oehlenschlägers
skugga, uppstigen ur grafven ifrån veklighetens och
sentimentalitetens tidehvarf, som hämnade sig. Författaren och hans verk är
en exotisk planta, som ej har rötter i tiden, lika litet som alla
dessa dramatiska (?) småpoemer, hvilka utgjort vår sista inhemska
dramatik och som kunnat tillfredsställa oss just emedan de varit
små blommor i öknen, emedan de uppfyllt de korta mellanstunderna
mellan drabbningarne. Vi lefva midt i ett brinnande politiskt och
upprört socialt lif och vi kunna för en stund drömma vid ett litet
poem mellan de etsande franska komedierna, men — att ge en
skildring af ett stort historiskt moment koloreradt af en förlegad
Werthernatur, det var ett missgrepp. Författaren har under sina
resor i det skönas verld glömt den verkliga — ja föraktat den och
derför förfaller han på detta sätt.» Uttalandet kan närmast
sammanställas med den uppsats »Hakon Jarl», som Strindberg skrev
för sin litteraturhistoriska tentamen 1871 och som finnes avtryckt
i självbiografien. Werther och Oehlenschläger sammanfördes där
som uttryck för romantisk sentimentalitet och lyrisk kraftlöshet;
även Dietrichson var på tal och angreps, därför att han tagit
Oehlenschlägers parti gentemot Baggesen. Oehlenschläger, hette
det i denna tentamensuppsats, »väcker icke någon dramatik till liv
i vår realistiska tid, ty vi ha verkligen kommit så långt äntligen,
att vi blivit realister! Nej, låt du Oehlenschläger vila i ro och
hans dramatik, den kan ungdomen roa sig med, vid brasan, en
lång vinterkväll, lika gärna som du läser vackra sagor, ty den
håller stora skatter av den ljuvaste poesi, men från scenen må han
bannlysas och stanna på andra sidan sundet.––––––— Nej, tiden
själv skall i sin fullbordan föda oss en dramatik, och för
närvarande återstår intet annat studium att rekommendera åt våra
dra-matici än tiden själv» (Tjänstekvinnans son I, s. 427).
Samma dramatiska program, samma höga uppskattning av »de
etsande franska komedierna», som företrädes i denna korrespondens
12 — 30686. Samlaren 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
