Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson: Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidnerstudier 199
Skjöldebrand i sin tur kan ju lia upptagit ordet från fru
Nordenflycht, men även hans användning synes bero på utländsk
förlaga. I sin för den episka diktningen så konventionella åkallan av
sångmön har han tydligen haft i tankarna Tassos invokation i La
Gerusalemme liberata, vari »Himla-eld» har en direkt motsvarighet.
Det heter hos Tasso:
O Musa, tu che di caduchi allori
Non circondi la fronte in Elicona,
Ma su nel Cielo infra i beati cori
Hai di stelle immortali aurea corona;
Tu spira al petto mio celesti ardori,
Tu rischiara il mio canto, e tu perdona
S’intesso fregi al ver, s’adornio in parte
D’altri diletti, che de’ tuoi, le carte.
(I: 2, kursiv, här.)
Det kan till sist påpekas, att Lidner redan tidigare, i sitt Ode
öfwer Magister Promotionen i Lund 1775, använt ordet »himla-eld».
Det får här beteckna människosjälen.
II.
LIDNEE OCH LA BOÜEDONNIÈEE.
Bland de många tillfällighetsdikter, tillskrivna Lidner, som
finnas meddelade i Holmbergs upplaga av skaldens dikter 1796—
1800, märkes en liten dikt med titeln Öfver ett uselt sJcalde-stycJce,
skrifvet på Franska, vilken mig veterligen ej varit tryckt tidigare
och ej heller blivit upptagen av senare utgivare, liksom den ej
blivit berörd av poetens biografer eller uttolkare. Dikten har intet
av detta man med ett obestämt uttryck kallar poetiskt värde.
Däremot är den inte utan ett visst biografiskt intresse. Den lyder så:
Alt paras bör, det är så tidens lopp;
Racine med Molliere rinner opp,
Naturen merendels ger hvarje ting sin like.
Nyss uppå Seinens strand uti de Gallers rike
En oförliklig skald uppå Parnassen klef:
Han där en vrå nog kunde hafva,
I fall sitt språk han viste stafva
Och kunde själf förstå det vittra lån han skref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
