Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 Victor Svanberg
siesta. Hon hade kastat boken för att i stället läsa brevet, och sedan
hon slutat, låg hon stilla med blicken drömmande riktad ut i rymden.
Förkänningen av en verklighetsroman spred sig över hennes fantasi
som en varm imma. Med detta friarebrev i sin hand, med bröllopet i
bakgrunden hade hon rätt att drömma.
Det fanns hos henne en sällsam blandning av nyktert förstånd
och överspänd sentimentalitet. Hur ofta än tillfälle erbjudit sig, hade
hon dock aldrig inlåtit sig i någon om än så oskyldig kärlekshistoria,
ty hon glömde icke ett ögonblick att det kunde bli komprometterande
för henne själv, och att flickor aldrig kunna vara nog försiktiga. Med
en ockrares slughet sökte hon att frånlocka sina tillbedjare så många
prov som möjligt på deras böjelse. Hon hade en märkvärdig förmåga
att utpressa dessa tributer åt de kvinnliga behagen, bestående i
serenader, buketter, lyckönskningstelegram, slädfarter och mera sådant,
men aldrig gav hon något igen. Hon var vänlig och smeksam och
kokett, just till den fina gräns som betraktas för comme il faut. Hon
var för ingen del någon kall skönhet, men hon glömde aldrig sin goda
uppfostran.
Hon kunde njuta av en blick, en handtryckning, en dans, där
kavaljeren förstod att hålla henne som vuxen fast, och trots sin något
för fylliga figur dansade hon som ingen annan flicka i staden, lätt,
mjukt, graciöst. Det var också en formlig stormlöpning om hennes
balprogram. Men aldrig kunde någon veta om hon ens märkte dessa
små ömhetsbevis, vilka alltid tycktes lämna henne lika oberörd, och
på vilka hon lika litet svarade med något tecken till vrede som till
genkänsla.
Men i sitt eget sinne lade hon dessa hemliga triumfer till alla de
andra, mera uppenbara. De sade henne att om hon icke var vacker
— och det framhöll hon alltid för sina kvinnliga vänner — så hade
hon åtminstone karltycke, vilket vill säga oändligt mycket mer. Hon
visste mycket väl vad det var som utövade denna magnetiska inverkan
på det andra könet. Hennes toaletter framhöllo alltid vissa
egendomligheter i hennes utseende. Sättet att kläda sig var för henne en skön
konst, och hon visste att lämpa modet efter sin individualitet.1
I sjunde kapitlet har man hunnit fram till två dagar efter
brölloppet. Det heter där:
Marianne sade till Börje att han var hennes första kärlek. Och
hon talade sant. Ty nog hade hon haft sina »tycken», men de hade
aldrig haft någonting av verklig livsvärme, av förtroende eller av att
ge något av sitt eget jag. Det hade varit ett slags lek, där allvaret
endast låg i den stränga kontrollen över att vad hon fick som garanti
alltid översteg vad hon lämnade i utbyte.
Mariannes svärmeri förskrev sig ända från hennes barndom, från
den tid då hon ännu var så liten, att ingen människa börjat miss-
1 (Ernst Ahlgren: Samlade skrifter, D. IV, Sthlm 1918, s. 12 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
