Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavismen i Tegnérs »Norre». Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En krigssång ville jag gerna skrifva; men vi hafva ju ej ännu
något krig, som man vet af; och mot de arma Danskarna kan jag
verkligen ej skrifva något. Det är en olycklig nation, som visserligen
ej på länge gjort oss något mot. Kunna vi med våld ta Norge, så
är det utan tvifvel nyttigt, men en dylik eröfring från en värnlös
nation besjunger väl svårligen någon ärlig man. När kriget en gång
vänder sig mot arffienden, då vill jag skrifva (a. a. s. 426).
Det är en ryssfiende och därtill en skandinav, som skriver.
Lika mycket som kriget mot Ryssland skulle glädja honom, lika
mycket smärtar honom kriget mot Danmark. Men just som
skandinav måste han önska förening med Norge, och med en resolut
utförd boskillnad mellan den krassa nyttans och den poetiska
inspirationens värden medger han, att Karl Johans metod att bringa till
stånd unionen kan vara klok — men den är ärelös och omöjlig att
besjunga.
Man kan frestas tro, att Tegnér gått ett steg vidare och
accepterat våldspolitiken även såsom material för poesi, när han fem
månader senare, 6 oktober 1813, skriver, även nu till Adlerbeth:
Hvad Krigssången angår, så har jag redan sagt dig, att jag ej
kan eller vill skrifva någon, förr än vi segrat öfver Eyssarne, eller fått
Norge (kurs. här).
I själva verket syftar Tegnér emellertid på något helt annat,
på en omvälvning av allianssystemen i Europa, som skulle ställa
Sverige mot Ryssland och leda till en uppgörelse med Danmark,
varigenom Sverige och Norge skulle kunna förenas i godo. Jag
återkommer till dessa kombinationer. Av brevets fortsättning
framgår tydligt, att Tegnér alltjämt i sitt partitagande är kluven: hans
känsla är mot, hans förstånd med Karl Johan. Dock märker man,
att han nu vågar en liten smula ifrågasätta — ej blott
ridderligheten, utan även klokheten i 1812 års politik. Ty han fortsätter:
Den som inbillar sig, att Europa befrias af Ryssar & Consorter,
eller att Cosackernas framgång är en fördel för Sverge, har kanske
rätt, men med mig tänker han väldigt olika. I hat till Barbarerna är
jag född och uppfödd, och hoppas äfven att, oförvillad af moderna
sofismer, dö deruti. Min tanke är att den Nation som låter uppoffra
sig, just derigenom bevisar att hon är värd att uppoffras, att mången
Generation ej kan bättre användas än att fylla löpgravar med, och
att Verldsandens stora representanter väl kunna gå under, utan att
likväl det vardagliga, platta, den gamla ordningen idislande, derigenom
lyfter sig (s. 435).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
