Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 55
Samma skillnad som i deras taktik gentemot fienderna finner
man i deras förhållande till vännerna. Ibsen håller sig vännerna
misstroget från livet, förebärande tanken på sin diktarmission:
»Venner er en kostbar luksus; og når man sætter sin kapital på
en kaldelse og en mission her i livet, så har man ikke råd til at
holde venner. Det kostspielige ved at holde venner ligger jo ikke i,
hvad man gør for dem, men hvad man af hensyn til dem undlader
at gøre. Derved forkrøbles månge åndelige spirer i en.» (Breve
I: 197.)
Strindberg accepterar vännerna och tar emot deras tjänster,
men känner sig sedan strax »bakbunden med vänlighet». Vännen
övergår då i hans föreställning automatiskt till fiende och blir
föremål för en effektiv avrättning i hans nästa bok. »Sålunda har jag
blivit invecklad i beroende och slaveri; enär välgörarne till gengäld
begära ens tankar, ens önskningar, tycken och tillgivenhetskänslor,
med ett ord hela ens själ, har jag alltid blivit tvungen att draga
mig tillbaka skuldsatt och otacksam för att rädda min individualitet
och min mänskliga värdighet, tvungen att slita de band som hotade
att strypa min odödliga själ.» [Inferno och Legender s. 350.)
Ibsen har givetvis stundom känt isoleringen som en börda.
»Jeg ved, at jeg har den mangel ikke at kunne komme tæt og
in-derlig nær til de folk, for hvem fordringen er at skulle give sig
hen åbent og helt ud. Jeg har noget af det samme som skalden i
Kongsemnerne, jeg kan aldrig komme mig ret for at klæde mig
helt af», skriver han till den i detta hänseende lyckligare lottade
Björnson (Breve I: 88). Men hela hans livsföring är tillrättalagd
enligt doktor Stockmanns övertygelse, att »den stærkeste månd i
verden, det er han, som står mest alene».
Strindbergs människofruktan är icke mindre, men han förmår
icke genomföra Ibsens isoleringsstrategi. »Ensamheten måste för
honom bli en ökenvandring», heter det om tjänstekvinnans son, »ty
han ägde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig själv;
hans sympati för mänskorna skulle bli obesvarad, emedan deras
tankar icke kunde gå jämnt med hans; och sedan skulle han gå
omkring och bjuda ut sitt hjärta åt den förstkommande, men ingen
skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han
draga sig tillbaka i sig själv, sårad, förödmjukad, förbisedd,
förbigången.» (Tjkv. son I: 56).
Det sista citatet saknar icke ett drag av självmedlidande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
