- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 13. 1932 /
56

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56 Sten Linder

självförsköning, som också skiljer Strindberg från Ibsen. Hos Ibsen
utesluter icke indignationen, den utåtriktade kritiken en lika
skoningslös självkritik, som till sist oftast sätter sitt frågetecken i
slutet av hans dramer. Så lämnar han t. ex. efter att genom Brands
mun ha givit utlopp åt sin indignation det sista ordet åt deus
caritatis. Och efter Ibsens våldsammaste indignationsutbrott, de
sociala tendensdramerna Et dukkehjem, Gengangere och En
folkefiende, kommer i Vildanden eftertankens kränka blekhet; i hela sin
följande diktning håller han enbart »dommedag över sig selv».

Med all sin patetiska ensidighet äger Ibsen därför en märklig
förmåga av objektivitet och överblick. Även kritiken av yttervärlden
förvandlar sig i sista hand för honom till inre, moraliska problem,
som han söker att oväldigt göra upp i enrum med sig själv. Det
är inga överord, när han genom hjälten i sitt näst sista drama,
John Gabriel Borkman, säger: »Jeg har taget hele retssagen op igen
til forn jet behandling — for mig selv. Gång efter gång har jeg
taget den op. Jeg har været min egen anklager, min egen
for-svarer og min egen dömmer. Mere upartisk, end nogensomhelst
anden, — det tør jeg nok sige. Jeg har — krænget og endevendt
hver eneste en af mine handlinger. Betragtet dem både forfra og
bagfra lige så skånselløst, lige så ubarmhjertigt, som nogen advokat.»
Och Ibsen slutar med att uttala en fällande dom över Borkman,
därför att denne icke stått i ett rätt förhållande till sina
medmänniskor, därför att han offrat »kærlighedslivet» för livsverkets skull.
Därmed har Ibsen även dömt sin ungdoms lära i Brand.

Hos Strindberg kan självuppgörelsen och självanklagelsen också
bryta sig fram, men endast mera sporadiskt, framför allt under
Damaskusperioden. Strindbergs sista drama Stora landsvägen
innehåller hans ofta citerade bekännelse om att ha »lidit mest av
smärtan /-att icke kunna vara den jag ville». Stora landsvägen är en
ansats till ibsensk domedag över sig själv. Men typiskt nog kan
Strindbergs alter ego jägarn icke länge uthärda ensamhetens kalla
och förtunnade luft; han måste ner igen och frottera sig med
människorna i landsvägsdammet, och därmed blir han ögonblickligen
åter den lidelsefulle anklagaren, som t. o. m. gräver upp en dödad
fiende. Strindberg faller oftast till sist för kverulantens instinkt
att befria sig från skuldkänslans börda genom att advocera över
all skuld på motparten. Därigenom har hans verk i övervägande
grad blivit en domedag över andra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:55:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1932/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free