Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Sten Linder
jeg* er venner med Strindberg, jeg er uvenner med Strindberg, det
er heller ikke fordi jeg er venner med Chr. Krohg, jeg kjender
ham næsten ikke. — Men 3eg kan ikke skrive en linje, uten at det
gale menneske staar og stirrer ned paa mig med sine forrykte øine.»1
Till en amerikansk besökare lär Ibsen ha yttrat av samma
anledning: »The man has a fascination for me, becanse he is so subtly,
so delicately mad.»2
I första hand bestämdes naturligtvis förhållandet mellan de
båda diktarna av att Strindberg var mer än tjugu år yngre än
Ibsen. Med vilken oblandad vördnad den unge Strindberg sett upp
till Ibsen, kan en liten episod ur Böda rummet få antyda. När
förläggaren Smith riktigt vill platta till den obskyre debutanten Arvid
Falk, skryter han med att han är du med Ibsen, och »den
förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna
och gömma sig, då han märkte att han stod inför en man som
fick kalla Ibsen du». Denna vördnad för den norske mästaren
skulle Strindberg med tiden grundligt övervinna, men hans äldsta
arbeten vittna tydligt om vilken auktoritet Ibsen redan på 60- och
70-talen hunnit bli för Strindbergs generation.
Den vittomgripande uppskattning, Ibsen rönte av sin samtid,
berodde tvivelsutan främst på att han mera distinkt än någon
annan — Flaubert knappast undantagen — gestaltat tidens eget
problem, brytningen mellan romantik och realism. I Ibsens verk ser
man med typisk klarhet, hur romantisk idealism och kristen
försakelsemoral kämpa mot och — i hans sociala dramer — ge vika
för den naturvetenskapliga erans verklighetsanammelse och
praktiska lyckomoral.
Ibsens diktartemperament har sina rötter i den romantiska
idealismen och i hans barndomsmiljös pietistiska kristendom. Hans
tidigaste stora idédikter från 60-talet Kcerlighedens Jcomedie och
Brand, som båda enligt hans egen definition behandla »modsætningen
imellem virkeligheden og den ideale fordring» (Breve I: 254), mynna
därför också ut i en apoteos av det romantiska idealet och
askesmoralen. Falk och Svanhild skiljas för att kunna bevare sitt
romantiska käiieksideal obefläckat av verklighetens förfulande och
förnedrande förlovnings- och äktenskapsprosa. Brand är den
paradoxale, rent livsfientlige moralisten, som offrar verkligheten — först
1 G. Gran, Henrik Ibsen, Kra 1918, II: 332.
2 Cit. efter N. Erdmann, August Strindberg, Sthlm 1920, I: 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
