Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 Sten Linder
och hans repliker i de avgörande ögonblicken ge ekon av dennes
sentenser och slagord. Han blir förskjuten av sin familj och går
miste om den flicka han älskar. Han söker som folkskollärare verka
för sin nya tro, men folket har ingen förståelse för den, och han
står till slut lika ensam som Brand.
Slutakten består av de karakteristiska frestelsescenerna. Hans
älskade, Agda, kommer till honom en sista gång liksom Agnes’
vålnad till Brand för att förmå honom att avsvärja, men Karl
svarar: »Gå bort, frestare!» Hans ortodoxe prästerlige förman, som
till på köpet är Agdas bror och giftoman, hotar honom med
avsättning från folkskollärartjänsten. Slutligen frestar honom fadern
med en mera lönande inspektorssyssla, men Karl genmäler: »Jag
förstår er välvilja, min far, men ni förstår inte vad det vill säga
att offra sig för en sak, som man tagit till sitt livs uppgift.»
Med verkligt brandskt patos utbrister han: »Stormen nalkas.
Nåväl, må tusen åskor hota — ja! må de krossa mig — jag går
under, lugn i medvetandet att hava levat och dött för en rättfärdig
sak.» (S. 51-) Det hela slutar sedan — inte fullt så tragiskt —
med att han mister sin plats och beslutar att emigrera till
par-kerianismens hemland »på andra sidan västerhavet, där frihetens
vagga står».
Den ungdomlige troshj altens ansträngningar att axla Brands
profetmantel kunna visserligen verka parodiska, men i sin offervilja
och sin ståndaktighet är han en Brand i miniatyr. Dock ligger
det redan en motsägelse i att den kristendom, han så fanatiskt
förkunnar, är den milda och toleranta parkerianismen. Brand rasar
mot sitt folks familjegud som »ser igennem fingre», och stöder
sina asketiska krav på kristendomens paradoxala offermoral: »Yar
Gud human mod Jesus Krist?» Karl predikar Parkers
humaniserade » förnuftskristendom »:
»Den fruktansvärda Jehova, som uttalade sina straffdomar över
fädrens missgärningar inpå barnen till tredje och fjärde led, var
förvandlad till den kärleksfulle, milde fadren, som sände den käraste bland
sina söner att predika upplysning och frid på jorden. Där förr den
sjuka fantasien hade spårat en fiende bakom varje buske i den fria
naturen, där var nu liv och glädje — och den lilla blomman sände
sitt rökoffer upp till den allsmäktiges tron.» (S. 17.)
I den sista satsen ligger redan ett frö till Strindbergs senare
naturalistiska livsbejakelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
