Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 69
mat nödvändig förklädnad. I Strindbergs nästa storverk,
samtidsromanen Böda rummet, kan den sociala tendensen framträda
omaskerad.
Strindbergs försvar för Olofs avfall i versupplagan 1876 är
också, som Lamm (a. a. I: 154) framhållit, ett direkt självförsvar.
Efter att de närmast föregående åren som radikal journalist ha
frestat en brydsam existens i samhällets utkanter, hade Strindberg
1874 låtit övertala sig att inrangera sig i vad han kallade »den
tätaste överklassen» som biblioteksamanuens med titeln kunglig
sekter. Även denna metamorfos skildras fullkomligt obeslöjat i Böda
rummet.
Kompositionen i Böda rummet åtnjuter ju en stadgad
misskredit. Eomanen sönderfaller i lösa kapitel, och ofta hänga icke ens
figurerna ihop från det ena kapitlet till det andra, fast de ha samma
namn. Den impressionistiska verklighetsskildringen har här avgjort
absorberat författarens huvudintresse. Men under den yppiga
realistiska vegetationen kan man ännu i Böda rummet urskilja samma
ibsenska idéschema som i Mäster Olof.
Bokens stora persongalleri kan uppdelas i två fientliga läger,
bohemer och brackor. De utsvultna artistbohemerna vid Lill-Jans
och i Eöda rummet, det är idéns sanna tjänare i romanen.
Brackorna med grosshandlare Nicolaus Falk i spetsen, det är de
skrupelfria verklighetsmänniskorna. Mittfiguren, den unge litteratören
Arvid Falk, vars efternamn ännu skvallrar om hans ibsenska
härstamning, genomgår samma utveckling som mäster Olof. I
romanens början bryter han sig ut ur samhället och finner sin rätta
plats vara i bohemlägret; vid dess slut har han kapitulerat och
inrangerat sig bland borgarna, dock icke utan samvetsförebråelser.
Den Arvid Falk, som i inledningskapitlet sammanträffar på
Mosebacke med den habile litteratörslusken Struve, är en renodlad
idealist av Brands, fritänkarens och mäster Olofs släkte. Han
kom-plimenterar Struve för dennes »ljungande artiklar i arbetarfrågan
och i alla andra frågor, som ligga oss om hjärtat». Men Struve
slår generad bort det allvarliga samtalsämnet. Det heter att Falk
gått ut som en flinta för att söka stål, men kände att han huggit
i trä.
På samma sätt går det honom i fortsättningen, vart han
vänder sig. Han möter litteraturen i förläggaren Smiths gestalt och
religionen i pastor Skåres. »Åsikter? Hä? Har jag frågat om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
