Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 73
I nästa rapport kan Borg emellertid meddela Struve att Falk
trots enstaka recidiv lyckligt genomgått krisen:
»Han återvänder på ämbetsmannabanan — utan att mottaga några
pengar av brodern (det är hans sista dumhet och som jag icke kan
respektera); återvänder till samhället, inregistrerar sig bland boskapen,
blir respektabel, får en social ställning — och håller mun så länge —
tills hans ord fått auktoritet. Detta sista är alldeles nödvändigt om
han skall fortsätta i detta livet, ty han har anlag för galenskap och
skulle dunsta bort, om han icke slog bort alla sina idéer — som jag
egentligen inte förstår, och jag tror inte han själv kan säga vad det
är han vill.» (S. 345 f.)1
På hösten är Arvid Falk mogen för att återinträda i det
civiliserade samhället. Han får kollationera bouppteckningar i
departementet för Beskattningen på avlidne, och han får, alldeles som
Strindberg själv vid denna tid, undervisa små prydliga elever i en
flickpension. Sin opposionslusta dövar han med numismatik och
autografi. Även Strindberg skaffade sig som bibliotekarie vad han
kallar ett »opiat» eller en »hälsosam idiotism» i sitt specialstudium
av kinesisk litteratur.
Arvid Falk har alltså liksom mäster Olof kapitulerat och
resignerat. Man har också intrycket av att Strindberg själv i
slutkapitlen lyckats krypa in i verklighetsmänniskan doktor Borgs
skinn. Borg blir där snarast huvudperson i stället för Arvid Falk.
Det blir verklighetsmänniskan och cynikern Borg som bokstavligen
1 Uppslaget till. Arvid Falks Nämdökur har väl Strindberg fått från sin egen
Sandhamnsvistelse 1873 efter det svåra nederlaget med Mäster Olof. Den skildras
i Tjänstekvinnans son under rubriken »I nödhamn». I tullöveruppsyningsmannen
på Sandhamn fann Strindberg »en hjärtlig och manlig vän, som just var, vad
Johan önskat vara, en verklighetsmänniska. Han hade en glad och av
erfarenheten vunnen världsåskådning, som nog var grundad på genomskådning, men som
lämpat sig efter livets små krav. Här var icke värt för Johan att komma och
jämra sig över livets boschhet. — Skäms du inte, min gosse lilla, att vara så stor
och inte kunna leva livet än, bannade den prövade mannen med sin faderliga,
älskvärda ton. Tror du inte jag vet, att det är bosch alltsammans från den stora
synpunkten sett, men från den lilla, ser du, är det ganska stort att kunna leva.
Och är det din mening att leva, så stoppa du pipan i säcken och tag skeden i
vackra hand, om du har något att äta! — Det var att ta herrn i kragen, och den
metoden passade utmärkt för Johan. — — — Genom det nya umgänget med
tvenne gifta och i statens tjänst installerade män, vande han sig småningom att
äntligen anlägga den lilla synpunkten på livet. Leva var ett och dikta ett annat.
Att dikta i livet slutade med hungersnöd och lagsökning; alltså: livet för sig och
dikten för sig. — — — Man behandlade honom som en sjuk eller som ett barn,
och sönderriven och viljelös som han var, såg han med tacksamhet upp till tvenne
goda mänskor, som utan en gnista intresse togo hand om honom och satte vilja
i honom.» (Tjkv. son II: 100 f.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
