- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 13. 1932 /
81

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ibsen och Strindberg 81

som jeg har gat her og troet på så længe. Alting så mundet det
ud i pligterne.» (S. 255). Men dramat visar hur fru Alving just
genom att böja sig under denna blinda auktoritetsmoral nedkallat
den fruktansvärda olyckan över sitt och sitt barns huvud. Först
när det är för sent, upptäcker hon att det kunde ha varit räddning
i livsglädjen.

Motsättningen mellan asketism och livsbejakelse symboliserar
Ibsen konsekvent i kontrasten mellan mörker och solljus. Asketen
Brand var barn av en mörk och sollös hembygd i skuggan av fjället:
»Herhjemme så jeg aldrig sol.» Och ännu under dödskampen i
iskyrkan undslipper honom en klagan:

»O, hvor inderligt jeg higer
efter lys og sol og mildhed,

efter livets sommerriger!»

(S. DV. II: 275.)

O svald i G eng ang er e har under sin konstnärstid i Paris —
liksom Ibsen själv i Italien — lärt känna livsglädjen: »Derude kan
det kendes som noget så jublende lyksaligt, bare det at være til i
verden. — — — Der er lys og solskin og søndagsluft, ■— og
strå-lende fornøjede menneskeansigter.» (S. DV. IV: 246.) Men det
hjälper honom inte, därför att han är märkt av sitt ursprung. Som
en bruten man återvänder han till hemmet.

Osvalds hembygd är densamma som Brands: »et dystert
fjord-landskab, sløret af en jævn regn» (s. 193). »De gånge, jeg har
været hjemme, mindes jeg aldrig jeg har set solen skinne», säger
han till modern (s. 242). Och en annan gång: »Ja, livsglæden,
mor, — den kender I ikke stort til herhjemme. Jeg fornemmer
den aldrig her». (S. 246.) Först i slutscenen bryter solen fram,
men då sitter Osvald redan i länstolen och lallar sitt: »Gi mig
solen. Solen. Solen.» Han är offret för moderns tidigare
undfallenhet för den konventionella pliktmoralen.

Nu har däremot fru Alving drivits till uppror mot allt vad
samhällsplikt heter: »Jeg vilde bare pille ved en eneste knude; men
da jeg havde fåt den løst, så rakned det op altsammen. Og så
skønte jeg, at det var maskinsøm.» (S. 229.) »Ja, dette med lov
og orden! Jeg tror mangengang, det er det, som volder alle
ulyk-kerne her i verden.» (S. 225 f.)

6 — 32501. Samlaren 1932.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:55:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1932/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free