Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Sten Linder
På det för ytterlighetsmänniskan typiska sättet tornar Ibsen
upp de extrema motsättningarna mot varandra, varför dramat också
mynnar nt i en skärande och till synes oupplöslig tragisk dissonans.
Strindberg har naturligtvis observerat Brand-diktarens
omvändelse till livsglädjen. Men han har även sett, varför Ibsen i
Gen–gån ger e icke nått fram till någon positiv, optimistisk lösning av
problemet. När Strindberg i slutscenen till sitt drama Marodörer
— den tidigare versionen av Kamraterna — formulerade en ny protest
mot Ibsen, riktade han den icke blott mot Brands absoluta ideala
krav, utan även mot det lika absoluta livsglädjekravet i Gengangere:
»Ja, ge oss glädjen tillbaka, ni livsglädjens predikanter! Ge oss
ackordens lilla muntra ande och skicka Dovregubbarna hem till sig!
De kommo från sina töckniga högfjäll med nattliga maror och
hotell-räkningar på ideala utlägg, och gjorde livet mörkt och ohyggligt. Ge
oss solen tillbaka, bara en liten smula sol, så man ser att den gamla
himlakroppen ännu sitter på sin gamla himmel. Inte hela solen, bara
lite solsken! En liten smula bara!» (Anm. till Naturalistiska sorgespel
s. 508.)1
Vad Strindberg här rekommenderar åt Osvald är helt enkelt
den relativism, han själv omsider i Lyeko-Pers resa hade arbetat sig
fram till ur det ibsenska dilemmat.
De sociala dramernas Ibsen befinner sig ännu, kan man säga,
på samma punkt som Arvid Falk i början av Böda rummet. Brands
fanatism har Ibsen alltjämt i behåll, ehuru den inriktats på
praktiska, livsbejakande i stället för abstrakt ideella mål. Ibsen
undgick icke heller att dela Arvid Falks öde. Det kompakta motstånd,
som mötte Gengangere, gjorde honom till fullständig misantrop och
kom honom att omedelbart uppge hela den sociala reformdiktningen
igen. Och den avgörande stöten blev för honom, alldeles som för
Arvid Falk, att han tappade sin tro även på demokratien, då
vänsterkritiken gjorde gemensam sak med högern mot hans djärva
drama. »Hvad der mest har forstemt mig», skriver han i sina
upprörda brev om denna kritik, »er ikke angrebene, men den
for-skræmthed, som er kommen tilsyne i de såkaldte liberales rækker».
»Under sine såre priselige bestræbelser for at gøre vört folk til et
demokratisk samfund, er man uforvarende kommet et godt stykke
1 Scenen trycktes blott i en tidningsartikel i Politiken 1887 av Axel
Lun-degård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
