- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 13. 1932 /
83

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ibsen och Strindberg 83

på vej med at gøre os til et plebejersamfund.» (Breve II: 107 f.,
101.) I En folkefiende (1882) skildrade Ibsen sedan sina egna
vedermödor som social reformator, då han lät doktor Stockmann bli
förrådd av »den forbandede kompakte, liberale majoritet». I
dramats slutakt återkommer också mycket riktigt den välbekanta
Brandsituationen, fanatikertragedien, när massan bombarderar doktorns
hus med stenar, och »akkordens ånd» i olika gestalter frestar
honom att kompromissa för att icke riskera sin och sin familjs existens.
Ibsens försök att förneka sin moralism påminner om experimentet
att springa ifrån sin skugga. Visserligen gör han En folkefiende
till komedi och låter doktor Stockmann trotsa motståndarna med
sin paradoxala tes att den ensamme är den starkaste, men
mänskligt att döma förefaller doktorns situation lika hopplös som Brands.

Det är väl endast en tillfällighet att En folkefiende har ett par
motiv gemensamma med Röda rummet. Doktor Stockmanns stora
tal på folkmötet är ett motstycke till Olle Montanus’ lika illa
mottagna föredrag på arbetarföreningen Nordstjärnan. Och på
Folkebudets redaktion i En folkefiende, som är lika »skummel og
uhyg-gelig» som Arbetarfanans i Böda rummet, överraskar doktor
Stockmann redaktören i maskopi med byfogden, alldeles som Arvid Falk
ertappar Arbetarfanans redaktör med att ta emot besök av den
konservative greven.

Emellertid uppger Julius Paulsen i sina Ibsenminnen, att Ibsen
verkligen intresserat sig för Strindbergs tre år tidigare utkomna
roman. Paulsen berättar att Böda rummet var den enda svenska
bok han hört Ibsen nämna, utom ungdomsvännen Snoilskys dikter.1
Efter den parallell, vi här dragit, kan det icke heller förvåna, om
Arvid Falks historia skulle ha gjort ett visst intryck på Ibsen.
Och kanske t. o. m. doktor Borgs förkunnelse. Ty efter den sista
fanatikerexplosionen i En folkefiende visar sig även Ibsen vara
mogen för nihilismen — i Vildanden (1884).

Han för där ännu en gång fram fanatikern, i Gregers Werles
person, som går omkring och presenterar folk »den ideale fordring»
och vill grundlägga »det sande ægteskab», alldeles som Ibsen själv
velat i tendensdramerna. Men nu har Ibsen fått upp ögonen för
den fanatiske idealistens opraktiskhet och t. o. m. farlighet i den
skröpliga verklighetens värld. Och till motspelare har han därför
givit honom doktor Relling, vilkens roll är exakt densamma som

1 J. Paulsen, Samliv med Ibsen II, Khvn 1913, s. 224.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:55:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1932/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free