Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 Sten Linder
kräves en allvarligare kärlek än den till en rodocka för att göra
samlivet till ett äktenskap. Detta äkta ibsenska personlighetskrav
var Dockhemmets stora och epokgörande insats, som man ej får låta
undanskymmas av problemställningens svagheter, vilka falla oss i
ögonen lättare än samtiden. Åt den psykologiska, andliga sidan
av äktenskapsfrågan hade Ibsen därmed givit en klar och giltig
formulering.
Ibsen fordrar ju genom Nora kvinnans rätt att taga del i livets
»alvorlige ting». Det är ett avsvärjande av den romantiska
madonnadyrkan. Men i det sätt, varpå han i sitt drama renodlat
sakens psykologiska och intellektuella sida, röjer sig alltjämt något
av den verklighetsfrämmande idédiktarens och moralistens bristande
sinne för livets praktiska angelägenheter liksom för det elementära
mänskliga instinktlivet. Redan samtiden hade ju svårt att smälta
den oberördhet, varmed Nora lämnar sina barn, när hon går att
uppfylla »den ideale fordring» gentemot sig själv. Här framträder
i själva verket hennes fördolda släktskap med valkyrjan Hjördis
med dennas brist på modersinstinkter. Det hjälper sedan knappast
att Ibsen tidigare i dramat inlagt en barnscen för att visa oss Nora
som lycklig moder.
Likaså frapperar i Dockhemmets psykologi den fullständiga
abstraktionen från det spontana, naturliga erotiska instinktlivet.
Uppgörelsescenen, där Nora hopsummerar sina ideala krav på mannen,
kan därför aldrig verka fullt psykologiskt övertygande, även om
Ibsen sökt att motivera den genom den chock, som den plötsliga
upptäckten av Helmers rätta natur berett Nora. Scenen har en
prägel av naken, abstrakt logik, den är på sitt sätt lika
översinnligt verklighetsfrämmande som Falks och Svanhilds avsked i
Kær-lighedens Jcomedie. Man märker alltjämt i Et dukhehjem Ibsens
aldrig övervunna puritanska aversion mot det naiva sinneslivet.
Karakteristiskt är det slutligen, att Ibsen i sitt reformdrama
alls icke inlåter sig på den ekonomiska sidan av
äktenskapsproblemet — förfalskningsmotivet spelar ju endast rollen av motor för
den dramatiska handlingen. Icke heller berör han frågan om den
ensamma kvinnans dåtida förvärvsmöjligheter, ehuru han låter Nora
lämna mannen utan att vilja mottaga något understöd av denne.
Som Lamm påvisat, har Strindberg i sina äldre arbeten tydligt
anslutit sig även till det ibsenska kravet på kvinnans personliga
frigörelse. Redan mäster Olofs Kristina är släkt med Svanhild och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
