Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 93
lägga en strängt rationalistisk syn på blodsbanden. Det är på det
hela taget kännetecknande för hans natur, när han i ett brev
skriver: »Det solidariske har jeg egentlig aldrig hävt nogen stærk
fø-lelse af; jeg har i grunden kun taget det sådan med som
tradi-tionel trossætning, — og havde man mod til fuldt og helt at sætte
det ud af betragtning, så blev man kanske kvit den ballast, som
tynger værst på personligheden.» (Breve I: 233.)
Hur Ibsen sedan funnit sig till rätta i egenskapen av familjefar,
undandrar sig åtminstone tills vidare bedömandet, på grund av
bristen på intima personliga dokument. Så mycket framgår dock
av de publicerade breven, att hans giftermål betytt en kris i hans
individualism,1 en allvarlig konflikt, som även avspeglas i de verk,
han skrev som nygift, På vidderne, Kærlighedens komedie och Brand.
Talrika vittnesbörd lämna breven även om hans omtanke om den
ende sonen.
Någon familjens diktare kunde Ibsen dock aldrig bli. Den
fredliga rubriken »et familjedrama» får en utmanande ironi på
titelbladet till Gengånger e, där familjebanden ställas i en
obarmhärtig rationalistisk belysning: »Lad os ikke ta’ det så almindeligt.
Lad os spørge: skal Osvald agte og elske kammerherre Alving?»
(S. DV. IV: 226.)
Som vi sett, upptog Strindberg i sina tidigaste arbeten den
ibsenska konflikten mellan kallelse och föräldralydnad. Brands
protester mot blodsbandet: »Jeg kender ingen tvedelt ret/for
frem-medfolk og egen æt», återljuda i Mäster Olof: »Svaghet, kanske
också gammal tillgivenhet och tacksamhet, men intet blod! Vad är
det för slag!» [Mäster Olof s. 151.) Men Strindberg kan dock aldrig
förmå sig till att bryta med föräldrahemmet på samma sätt som
Ibsen. Han råkar i ständiga tvister med fadern, men däremellan
återställes det goda förhållandet [Tjhv. son I: 431). Hans
släktinstinkt är i grund och botten exceptionellt stark. Han känner sig
för livet »bunden vid moderstammen — — — Han blev aldrig sig
själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ.» »Han kunde
aldrig se någon av sitt blod få stryk eller lida, utan att känna det
i sina nerver. Åter hans osjälvständighet, de olösliga blodsbanden,
navelsträngen, som aldrig kunde klippas, men endast gnagas av.»
[TjJcv. son I: 47, 49.) Strindbergs individualism tar därför gestal-
1 »Først da jeg var bleven gift, fik mit liv et vægtigere indhold.» (Breve
I: 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
