Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Sten Linder
skåpet hos sin valkyrjehjältinnor. Efter vad utkastet visar, har han
däremot här tänkt att t. o. m. stämpla Hedda som degenererad:
»Husk på jeg er gammelmandsbarn — og dertil en udlevet månds
— eller en affældig da — Det har kanske såt sine mærker.»
(Efterl, skr. III: 191.) Denna synpunkt hade Strindberg uttryckligen
anlagt på sin amazon: »Sent vaknade hennes könsliv. Tillhörande
en gammal ätt, som på fädernet misshushållat med sin kraft–––––
syntes naturen hava tvekat i sista stunden vid bestämmandet av
hennes kön, eller kanske icke ägande nog kraft att besluta sig för
rasens fortsättande.» (S. 304.)
Helène finner slutligen att »hennes ställning såsom ogift var
icke tillfredsställande i längden», kastar sig över i en akademisk
societet och gifter sig med en docent, alldeles som Hedda efter att
ha dansat sig trött tar professorsämnet Jörgen Tesman. Därmed
upphöra dock parallellerna; fortsättningen av Strindbergs novell
höjer sig icke över pamflettens nivå.
Hedda Gdbler är naturligtvis i främsta rummet ett typiskt
utslag av Ibsens självkritik, hans vana att se allting, även sina egna
ideal, från två sidor. Hedda Gabler-gestalten uttrycker i första
hand en kritik av hans egen hyperindividualism, hans
konstnärsesteticism och hans främlingsskap i verkligheten. Säkerligen har
han dock ej heller varit blind för att Et dukhehjem på 80-talet
tagits till intäkt även av feminismens avarter. I sitt tal i Norsk
kvindesagsforening 1898 reserverade han sig som bekant mot att
ha velat verka för »kvinnosaken»: »Jeg — — må fralægge mig
den ære bevidst at skulle have virket for kvindesagen. Jeg er ikke
engång på det rene med, hvad kvindesagen egentlig er. For mig
har det stået som en menneskesag* — — — Det er kvinderne,
som skal løse menneskespørgsmålet. Som mødre skal de det. Og
kun da kan de det. Heri ligger en stor opgave for kvinderne.»
(Folkeudgavens supplementsbind s. 525.)
Överraskande är det dock onekligen att se, att Ibsen trots sin
förbittring över Strindbergs Dockhemskritik icke blott tagit del,
utan t. o. m. tagit intryck av dennes andra Giftasbok. Ett bättre
prov på det för Ibsen typiska behovet av självkorrigering kan man
knappast få. Det var synbarligen icke blott för ro skull som han
hängt den »förryckte» Strindbergs porträtt över sitt skrivbord.
Hans Strindbergsläsning har satt ett tydligt spår i Hedda Galler
liksom troligen även i Vildanden. Man skulle kunna säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
