Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 103
Strindberg spelat rollen av ett slags realistiskt samvete för
idealisten Ibsen, även om författaren till Giftas långt ifrån på ett
oan-gripligt sätt förmådde uppbära denna roll.
Vad Strindberg beträffar, är det icke heller utan, att
rivaliteten och den litterära ärelystnaden spelat en betydande roll i hans
förhållande till Ibsen. Dennes europeiska dramatikerlagrar ha icke
lämnat honom någon nattro, och Strindbergs kamp för att vinna
insteg på de kontinentala scenerna har icke minst varit en kamp
för att hålla jämna steg med den norske mästaren. När Antoine
1888 låtit uppförandet av Fadren anstå för Gengangeres skull, skrev
Strindberg hem till sin förläggare: »I Er dubbla egenskap av
svenskar och kvinnohatare borde ni genom att taga förlaget [av
Frö-Jccn Julie] understödja den landsman som är skapt att en gång föra
den blågula fanan framför den rena norsken i kulturens
brännpunkt.»1 1893 skriver han: »I Rom översättas mina bästa pjäser
till italienska och så är jag Ibsen i hälarne.» (Mörner, a. a. s. 88.)
När Birger Mörner år 1891 framlade för honom sitt projekt till
vad Strindberg sedan kallade sin »Ehrenrettungsbok» — En bok
om Strindberg, som utkom 1894 under Gustaf Frödings redaktion —
angav Strindberg genast som föredöme den till Ibsens sextioårsdag
1888 utgivna första Ibsenbiografien: »Varför skall man vara död
för att hedras? Det är visst gammalmodigt. Henrik Jæger skrev
en hel bok om Ibsen — men jag är ju så ung, och har bara givit
löften, stora det är sant. I alla fall: om något skulle göras, så
skulle det göras riktigt: oblygt, storartat.» (A. a. s. 41.) Under
arbetet på boken glömde han ej heller att ge de skrivande
direktivet: »Parallell Ibsen!»2
Personligen uttalade sig Strindberg gärna vanvördigt om den
»avkönade» Ibsen (Mörner, a. a. s. 36). Under Strindbergs
efter-naturalistiska period, efter omvändelsen, har det emellertid sitt
intresse att se honom själv hamna i en spiritualism som snarast
erinrar om Kœrlighedens Icomedie. Det var Strindbergs praktiska
erfarenhet från sina tre äktenskap, som omsider bibragte honom den
i Svanevit och annorstädes förkunnade läran, att kärlekslyckan
endast kan existera »på ett högre plan» under kontrahenternas
skilsmässa, medan den reella samvaron förvandlar kärleken till hat.3
1 K. O. Bonniee, Bonniers, en bokhandlare familj’, IV, Sthlm 1931, s. 188.
2 A. Paul, Min Strindbergsbok, Sthlm 1930, s. 68.
3 Jfr Lamm, a. a. II: 265, 278 f., 309, 381.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
