- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 13. 1932 /
182

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Thorilds ungdom. Kring några nyfunna Thorildiana. Av Sven Cederblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

182 Sven Cederblad

För Passionernas skald har det icke varit betydelselöst, att han
upplevat kärleken till det bittra slutet och i inbillningen alltfort
kunde uppleva dess lycka. I Passionernas andra sång skildras
naturens »allkraft», som »oupphörligt skapar och oupphörligt
förstörer». Det är samma levande åtrå, som »störtar Sappho i vågen»,
»fäster dåren vid guldet» och »ärans bländsken» samt
»ofrånskilje-ligt fäster Ynglingen, ack, vid flickans bröst i hänryckta kyssar».

I fortsättningen utbrister han generaliserande:

Allting, allt i den stora, omåttliga, hvimlande verlden

Söker varelse, sällhet; söker i himmel och afgrund

Nöje, varelse, sällhet, lif, åtnjutande, evigt;

Hvimlar och söker . . . ack, förstörelsen följer dig, följer dig,

Kreatur! Åtrå, sök! Den kraften, som lifvar din ungdom,

Den förtär dig.

Djupt upplevd erfarenhet ligger som grundval under Thorilds
övertygelse, att förödelsen följer kärleksåtrån i spåren. I
Passionerna anropas också Eos, den enda, vid vars bröst Thorild vilat
»i hänryckta kyssar», i anmärkningarna kallar han henne »den
första flicka, skalden älskade, då arkadiskt, platoniskt, endast i
första blomman av sinnets vällust. »Ack, kärlekens som alla
mänsklighetens skönaste blommor äro förlorade», tillägger han. I sin
prosadikt Inbildningens nöjen kallar Thorild inbillningen för den
»mäktiga gudom», som »utbreder på den skönas barm Paphos eviga
vår för älskarens öga», och han fortsätter: »Jag vet, att det var
du, som lät Eden blomstra för Eos’ blickar, lät himmelen öppna sig
med dess blåa öga, all jordens förtjusning strömma i hennes kyss.
Ack, jag vet, att det var du, som förödde naturen, när jag inte
mera såg henne–––––»-1

Intressant är den rågång, som Thorild i sitt brev till
Wallén-stråle utstakar mellan inbillningens värld, som är sällhetens, och
den »rätta», den verkliga, där den »grymma kärleken» icke har
mer än en vår. En helt annan mening om inbillningen hade
Thorild uttalat föregående år i sitt tal Om det ädla och sköna i
vetenskaperna. I detta märkliga tal för Göteborgs landskap utvecklar
Thorild, hurusom »all sanning och allt ljus bör sökas i sjelfva
naturen». »Lyckliga sanningens och förståndets tidehvarf, då man
icke mera stiger öfver firmamentet eller utom naturen för att skapa

1 Hanselli: I, s. 33, 45.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:55:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/samlaren/1932/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free