Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Thorilds ungdom. Kring några nyfunna Thorildiana. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Sven Cederblad
konsten intrycket av sannolikhet vinnes genom stilisering, genom
överbetonande av vissa drag på bekostnad av andra. Tager man
med dessa senare, blir bilden ej så enhetlig och trolig men kanske
mera sann. Det saknas dock icke alldeles drag av ädelmod och
generositet hos Thorild, t. ex. i hans godhjärtade brev till en okänd
prästman den 31 jan. 1787 eller i hans förslag till Hylander, att de
skulle glömma sin »kontrast», när de råkat i delo om
kristendomen.1 Han kunde alltså bättre än Strindberg förverkliga dennes
maxim »stryka över och gå vidare» eller som han själv säger:
»Låt passera. Passera öfver. Stor gudomlig konst.»2 Att han
sedermera i striden med Kellgren och Leopold inte kunde tillämpa
maximen, var väl icke enbart hans eget fel.
Lamm anför som betecknande för Thorilds bärsärkalynne
några ord i ett brev till Leopold: »Lät oss gifva ett exempel, som
sällan blifvit gifvit. Lät oss säga gayment: vi slåss. Slåss och le
och hedre hvarannan!» Men denna uppmang visar också, att
Thorild icke varit alldeles okänslig för den ridderlighet, i stil med den
som utvecklades i Gustav IILs riddarspel. I inledningsorden till
Kritik öfver kritiker uttrycker han också en förhoppning om att få
utkämpa »riddarprof i skämt och allvar till ära för vitterheten och
den skönhet, som der och allestädes är den enda, sanningen».
Han hade också — visserligen mycket klumpigt, ty aristokrat var
han minst av allt — »hedrat» Kellgren genom sitt grovt påbredda
men ärligt menade beröm i inledningen till Inbildningens nöjen.
Det behövs minsann ingen psykologisk analys à la Eoche
Fou-cauld för att avslöja den naivitet och den försvarliga bottensats av
egennytta och självförgudning, som ingår i Thorilds ideala
hänförelse. Och dock är det, som om denna entusiasm alltför mycket
försvunne i Lamms karakteristik. Den har dock så mycket av
levande liv, att dess förmåga att ännu i dag fängsla vore
oförklarlig, om den icke rymde mycket av osjälvisk hänförelse. Det
är val också denna, som ensam kan förklara den egendomliga
tjuskraft, varmed Thorild kunde vinna så många — även aristokrater —
av sina samtida.
Hos den unge Thorild finnes mera av det lätta, eteriskt
livliga, »hindartade», såsom Atterbom säger i sin slutkarakteristik,
än man skulle tro av Lamms skildring. Senare, ungefär vid mitten
1 Weibull: Brev, s. 13.
2 Hanselli: I, s. 330.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
