Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång öfwer Grefwe Gustaf Gyllenborg. En nyfunnen dikt av Geijer. Av Evald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som strömmens strida fall uti den wilda sjö,
Så ljöd hans sång med magt, så harpan i hans händer
Då lyssnar Kämpen tyst — till Oden bönen sänder
Och lärer leende att dö. —
Men länge, länge re’n till stoft är detta slägte,
Och plogen myllar opp den glömda hjeltens ben —
Stum är du Ättehög! Hwem känner den du täckte?
Hwad bragd i strid och sång bewittnar denna sten?
O klang ur Walhalls sal! du svann ifrån vår Nord.
I ledband för en Munk de gingo Nordens drottar,
Förstörd blef sed, blef språk, och utländsk man bespottar
Snart Göthen på dess egen jord.
Han hämnas lifwad opp af Wasas höga sinne,
Ger Europa lag, och helgar med sitt blod
En segerwunnen werld åt Gustaf Adolfs minne;
Men Sångmön stum af sorg wid hjeltens aska stod.
Dess söner låckade utaf Christinas glans,
Gå från de sköna land att söka Mälarns stränder
Förgäfwes — smyckad grann Hon blef af lejda händer
Men ägde ej en egen krans.
Tills Stjernhjelm kom och wäg med Herculs-styrka banar
Till Nordens Pindus opp; men stod där enslig, döljd.
Wid foten famlande hans spår ej hopen spanar:
Han utan mönster war, blef utan efterföljd.
Först se’n till hwila gick på Carl den tolftes graf
Den Swenska Segren, vred utaf partiers yra,
Först efter tiders längd ljöd åter Stjernhjelma lyra,
Och Gyllenborg den tonen gaf.
Dig gaf Dalin ett språk. Du gaf det själens styrka
Och Skaldens konst den kraft, som lyfter opp ett folk.
Än ung Du sorglös gick för nöjet henne dyrka;
Men då Du nöjet söng Du re’n war dygdens tolk.
Du af en Gudamagt fick Snillets egen röst,
Uti din blick dess ljus, uppå din läpp dess löje
Och känslans hela eld, att dyrka hwarje nöje
Men himlens renhet i ditt bröst.
Dig skänkte Skaldens Gud ej blott sin egen lyra:
Du och hans koger fick, att öfwa Snillets hämnd.
Mot dårar på din stråt, som obequäma yra,
Flög skämtets gyllne pil — på flykt är Hären skrämd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
